I början av 1960-talet var rock’n’roll så hett att vilket gäng tonåringar som helst kunde plockas in i studio med hoppet om att bli next big thing. Så föddes Les Blousons Noirs.
Det fenomen som i Sverige kallas raggare – och som kanske har en annan innebörd idag än på 50- och 60-talet – har i Frankrike haft en motsvarighet i begreppet Les Blousons Noirs; de svarta jackorna.
Inte konstigt då, att den överhettade marknaden fylldes av band – och säkert skivbolag – som ville möta intresset för vilt uppror och rock’n’roll. Ett band – eller skivbolag – valde att ”gå den sista kilometern” genom att också anamma bandnamnet Les Blousons Noirs.
Mycket litet är känt om rockgruppen Les Blousons Noirs, men en inte helt osannolik historieskrivning berättar om ett kompisgäng från Bordeaux som var på resa till Marocko eller Algeriet. Något hände på vägen, någon uppfattade det här gänget som the next big thing och någon ordnade tid i en inspelningsstudio. Rockens klassiker låg ju på listorna, så repertoaren var klar. Med tanke på resmålet, så bör det av praktiska skäl också ha varit en ganska skyndsam inspelning.
Hursomhelst, så gav det lilla franska skivbolaget Guilain 1961 ut EP:n Special Rock med Les Blousons Noirs. En talande titel, där man ganska otvunget kan referera till karaktären Peter Griffin i den animerade amerikanska teveserien Family Guy:
Oh, excuse me, pardon me, coming through. Special needs.
Les Blousons Noirs var nämligen mycket speciella. Så speciella att det är obegripligt att de ens kom ut på skiva, sett ur gängse syn på ”bra musik”. För oss som uppskattar sinnesutvidgande kultur är det förstås en ynnest att bandets – och skivbolagets – strävan fastnade på vinyl.
Året därpå gav Guilain ut ytterligare en EP med bandet, Special Twist. Och 2007 gav det franska skivbolaget Born Bad Records ut hela härligheten på CD och LP.
Vad kan man jämföra resultatet av inspelningarna med? Hasil Adkins? Peruanska Los Saicos? Legendary Stardust Cowboy? The Shaggs? Kanske. Men dels var Les Blousons Noirs tidigare, dels verkar de ha haft en kontroll över vad de höll på med som får The Shaggs att – äntligen – framstå som ekvilibrister. Det är trots allt en sak att vara en apart artist, en annan att vara en slumpens artist.
Och än idag är väldigt litet känt om Les Blousons Noirs.
Lämna ett svar