Musikens kraft används ofta för att skapa positiva förändringar i samhället. I Mexiko på 50-talet verkade en viss musikgenre ha haft rakt motsatt effekt.
”Mexikan hetsas begå mord av balladerna” lyder rubriken på en längre notis jag bläddrar förbi i tidningen Arbetet från lördagen den 25 juli 1959. Intressant. Musik och mord låter som en spännande kombo. Jag bläddrar tillbaka.
I slutet av 50-talet begicks det omkring 40000 mord i Mexiko varje år och man räknade med att trettio av hundratusen mexikaner mötte en ond, bråd död. Mexiko ledde världsstatistiken med antalet mord per invånare.
Det var med bakgrund av detta som den biträdande mexikanske hälsovårdsministern Miguel A Bustamente, dagen före den här artikeln trycktes, gick ut med sin ballad/mord-teori: Bustamente ansåg att det stora antalet mexikanska mord i stor utsträckning berodde på de omtyckta balladerna och folksångerna.
I dessa sånger finns det alltid ursäkter för svartsjukemord, fortsatte Bustamente. Som exempel på vad han menade, förklarade han att ”ett flertal mord begåtts med anledning av balladen Rosita Alvírez. I den sången skjuter en yngling ned en kvinna, sedan kvinnan vägrat att dansa med honom.”
Vad kan man säga om den berömda folksången och corridon El Corrido de Rosita Alvírez? Den ringar in det machoideal som ekar genom hela den mexikanska kulturen, bättre än någon annan mexikansk ballad på sin tid.
Den berättar historien om en vacker flicka, Rosita, som är fast besluten att gå till stadens dans. Trots att hon varnats ignorerar Rosita sin mammas maning om att stanna hemma. Hon hamnar senare i en hopplös situation, när hon vägrar att dansa med en viss man, Hipólito. På grund av dessa beslut, att först gå på dansen, för det andra att vägra dansa med en man, möter hon sin död i händerna på den förödmjukade Hipólito.
Om detta ger biträdande hälsovårdsminister Bustamente rätt i sin teori om kopplingen mellan ballader och mord; det låter vi vara osagt.
Lämna ett svar