Med modern teknik behöver du inte kunna sjunga. Något som också den som kan sjunga behöver förhålla sig till. Carl-Magnus Wennerholm reder ut begreppet autotune.
Det finns ett universum av freeware-plugins som gör att nära nog vem som helst idag kan göra produktioner på ett sätt som ungdomar på 1980-talet inte ens kunde drömma om.
De som försökte skuldsatte sig dyrt för att förverkliga sina drömmar. De köpte de första samplings-syntharna och de första portastudiorna. Utrustning som hade tämligen medioker ljudkvalitet.
På samma sätt förhöll det sig för den som sjöng. Endera var du bra på att sjunga eller inte, endera hade du en personlig röst eller inte.
Bland de fria plugins som finns idag finns det ett flertal med vilka du kan korrigera rösten intill perfektion eller få den att låta totalt urspårad.
Tidiga exempel på autotune
Alltsedan pop- och rockmusikens barndom – och i takt med att inspelningstekniken utvecklats – har man strävat efter att få en låt och inte minst sången att bli så bra som möjligt. Inget konstigt att försöka nå fram till perfektion.
Tidigt exempel på detta är Les Paul (känd bland annat för gitarrmodellen med samma namn), som gjorde trickinspelningar med sin radarpartner Mary Ford redan på 1950-talet. Ett annat exempel är Beatles och deras låt Strawberry Fields där John Lennon var nöjd med en del i en version av låten och en annan del från en annan version. Den teknik som fanns till hands i slutet av 1960-talet var en sax med vilken den ena tagningen på ett rullband klipptes isär och fogades ihop med den andra på en annan rulle, något som kan höras om man på hög volym lyssnar igenom låten.
I pop- och rockhistorien har man ibland också löst det genom att originalmusikerna och sångarna helt enkelt byttes ut. Två kända exempel på detta är Boney M och Milli Vanilli, båda med tyske musikproducenten Frank Farian som ”uppfinnarjocke”. Vi får inte heller glömma E-types tidiga produktioner, där Nana Hedin stod för sången men andra ”sångerskor” syntes på scen.
Antares inte Mares
Så långt det analoga, snabbt hopp till den digitala musikproduktionen. 1997 skapade företaget Antares (nej, inte de som gjorde låten Sunnanvind, de hette Mares). Antares tog fram ett verktyg som rättar till sura toner på monofoniska instrument och sångröster.
Ett år senare släppte Cher sitt album Believe, där titelspåret fick sig en rejäl genomkörare av den nya digitala leksaken.
Istället för att låta artistens röst pitchas intill perfektion drog producenterna på fullt på alla reglage varvid den rutinerade artisten förvandlades till en sjungande synthesizer. Till skillnad från ett äldre röstförvrängningsverktyg – vocodern – kunde man nu fortfarande höra texten som sjöngs.
Dagens användning av autotune inom popmusik av olika karaktär upplever jag som mer regel än undantag. Tid är pengar, varför då slösa tid på en omtagning av sångpålägget som skulle kunna bli episk när du kan fila till ett godtagbart resultat snabbt och smidigt i studion?
Autotune i livesammanhang
Okej, du är producent X och vaskar fram en talang i lämpligt sammanhang och gör några storsäljande singlar med hjälp av diverse autotuneverktyg. Men när du sedan ska ta hela paketet ut och sjunga live, hur gör du då? Jodå, det går alldeles utmärkt att ta med sig tekniken på scen. I värsta fall får det väl bli playback, något som löst problemet tidigare då legendariska artister inte längre har klös i pipan. För att själv bilda sig en uppfattning om detta rekommenderar jag att man går in och titta på konsertklipp med företrädesvis manliga rocksångare i åldersspannet 55 år och uppåt.
Läser man diverse artiklar från slutet av 00-talet förekommer det en tvedräkt mellan vissa rocksångare där användandet av tekniken live flitigt diskuteras. Vill man ha en hyfsad koll på läget kan följande artikel ge lite mer kött på benen: Do Rock Singers Use Autotune?
Autotune – rätt eller fel?
Om det är rätt eller fel att använda autotune kan man debattera i evigheter. Men ser jag ur mitt eget perspektiv, så tycker jag så här: om jag hostar upp dryga tusenlappen för att se mitt favoritband eller min favoritartist, så förväntar jag mig att de varit smarta nog att skriva sina låtar i en tonart som håller över tid och klarar av röstens åldrande och inte använder sig av ”förbättringsteknik”.
Annars väljer jag hellre att sätta mig i fåtöljen och titta på konserter från tidigt 70-tal, där inte allt lät perfekt, men äktheten var ett hedersord.
Om Carl-Magnus Wennerholm
Carl-Magnus Wennerholm är göteborgare i förskingringen. Radio- och tidningsjournalist, låtskrivar-wannabee och musiknörd av rang sedan 1969.
Lämna ett svar