Crossover – när opera möter pop

Magnus Karlsson gräver i skivarkivet och hittar operasångare som breddar sin repertoar med pop.

Operasångare som sjunger populära schlagers eller poplåtar är inget nytt i musikhistorien, inte heller något övergående fenomen. Det ligger något dolt hos många så kallade seriösa utövare att någon gång få göra en crossover och bli stjärnor hos den stora allmänheten, att få lämna de ”fina” salongerna och känna på ett liv utanför dessa.

Här i Sverige minns vi med förtjusning Loa Falkmans insatser från 1990 och inte minst Henning Sjöströms tre album från det smaklösa 80-talet. Då Loa Falkman tog ganska lätt på uppgiften, åtminstone retroaktivt, så var Henning Sjöström desto allvarligare i sin insjungning av Bob Dylans Blowin in the Wind med ackompanjemang av den rutinerade och högt aktade pianisten Jan Eyron, vars medverkan säkerligen förenklades av ett generöst penningbidrag. Den sjungande advokaten kanske ändå inte riktigt motsvarar definitionen av operasångare som sjunger rock eftersom repertoaren mestadels bestod av örhängen från den klassiska genren. Ett flertal förstå-sig-påare skulle nog inte ens hålla med om att han är sångare.

Redan på 1800-talet populariserade och profilerade sig många tenorer och sopraner med att hämta material från mer lättsamma kompositörer och senare på 1900-talet blev storheter som Jussi Björling bekanta med allmänt kända örhängen. 1965 sjöng ju Ingvar Wixell alla bidrag i den svenska uttagningen till melodifestivalen. Leena Skoogs oförglömliga version av Serge Gainsbourgs Je t’aime moi non plus från 1969 får draghjälp av barytonen Anders Näslund.

Internationellt så finns det en hel del att glädja sig åt om man tillhör det masochistiska släkte där de flesta läsare av den här spalten hör hemma. Jag vill gärna trycka på sopranen Cathy Berberians LP med Beatles-tolkningar från 1967 där John Lennon och Paul McCartneys kompositioner kläs i en lite annorlunda skrud. Den sålde faktiskt ganska hyfsat i en tid då underhållningsmusik värderades högt hos både melodiradioproducenter och dess åhörare.

Min egen favorit i den här något nonchalerade delen av musikhistorien när klassiska artister klampar in i främmande territorier är den framstående Wagner-tenoren Peter Hofmanns bombastiska och dramatiska tolkningar av ett antal rockklassiker på albumet Rock Classics från 1982. Tillsammans med Tyska Operans Orkester i Berlin destabiliserar han bland andra Sailing och The House of the Rising Sun som om de vore hämtade ur Niebelungens ring. Peter Hofmann räknades vid slutet av 70- och början av 80-talet till en av världens främsta tolkare av den store Richard Wagner. När han sjöng in dessa pärlor ur rockhistorien stod han på toppen av sin karriär men såg ändå en möjlighet att bredda sin repertoar och samtidigt, givetvis, utöka inkomsterna. Dessvärre innebar övergången till det nya röstläget en smärre katastrof för Herr Hofmann, som ansträngde stämbanden till den grad att operakarriären så småningom gick i stå.

Inledande The House of the Rising Sun börjar oerhört dramatiskt, som en uvertyr, för att sedan mattas av och ge artisten en ingång för de första fraserna. Plattan lär ha varit framgångsrik i förbundsrepubliken. På omslagets framsida poserar stjärnan med uppknäppt skjorta i halvfigur och på baksidan syns han ute i naturen i en för tiden cool skinnpaj.

Man får väl bara hoppas att Peter Hofmann fick tillfälle att riktigt njuta av sin nyfunna ”rockstardom” innan publiken tröttnade. Idag framstår albumet Rock Classics bara som en av många märkliga utgivningar som grammofonskivans historia är så full av. Vågar jag säga att karln gjorde en efterföljare…

Från andra hållet då? Jag menar populärartister som givit sig in den seriösa musikvärldens regelbundenhet och konventioner. Jovisst. Här finns det också rikligt med lycksökare. Med största sannolikhet betydligt fler. Svårigheterna infinner sig faktiskt betydligt tidigare bland dessa utövare eftersom själva materialet ter sig mycket svårare redan vid första anblicken. Det är ju ingen slump att en musikdramatiskt sångare behöver flera års utbildning för att bli en fullfjädrad scenkonstnär. Detta hindrade inte Michael Bolton från att ge sig i kast med ett knippe kända verk på albumet My Secret Passion 1998. Publiken var dock med på noterna och förde hans insjungningar till tätpositionen bland klassiska skivor det året på Billboards klassiska lista, givetvis till förtret för den seriösa skaran skivköpare.

Desto vanligare då att instrumentalister ger sig på kända stycken ur musikhistorien; James Last, Klaus Wunderlich, Mantovani med flera har alla bidragit till detta. Det mest kända exemplet torde vara Wendy Carlos, som 1968 gav ut den legandriska Switched on Bach och därigenom även populariserade moog-synthen. Skivan blev en megasuccé.

Nyss nämnda Klaus Wunderlich gjorde en kanske inte så banbrytande, men dock oväntad, insats i slutet av 60-talet när han mot alla konventioner lät sin hammondorgel trolla fram kända opera-arior på plattan Opera Happening. Tillsammans ”Mit Rythmusgruppe”, så står det på omslaget, ges dessa en populärmusikalisk touch med uppdaterade titlar som Nabucco-Bounce och Hippie Women. Opera som partymusik. Den alltid så underhållande informationen på omslagets baksida ger betraktaren förväntningar som kanske inte alltid infrias. En och annan operafantast lär ha grinat illa eller till och med utstött diverse förbannelser om de kommit i kontakt med denna produktion. Desto fler måste ha stuffat förnöjt till den på något av alla dessa cocktailpartyn som verkar ha pågått oavbrutet under det sena 60-talet. Mitt favoritspår är versionen av La donna è mobile ur Rigoletto, en aria som brukar finnas med på de flesta tenorers repertoar. Här har den fått namnet Trueless Girl efter en liten omarbetning av den gode Klaus Wunderlich.

En annan favorit från samma period – som får mig att begrunda motiven hos dåtidens grammofonproducenter – är plattan Symphony of the Birds från 1967. Här rör det sig i grunden om en helt vanlig easy listening-produktion som det kryllade av vid denna tid, fast med ett ganska avgörande undantag: man har kallat in en brasiliansk amatörornitolog, en senor Johan Dalgas Fisch, som frikostigt bidragit med ljudupptagningar från regnskogens fjäderfän. Under allt kvittrande döljer sig en anonym orkester spelandes kända melodier, både populär- och klassiska kompositioner. Som så ofta, när den goda smaken stod under angrepp, tillskyndade dess beskyddare och plattan fick hos Sveriges Radio en så kallad dödskallemärkning, fast bara de spår som härrörde ur den klassiska myllan. Den här åtgärden var ett sätt att skydda den intet ont anande allmänheten från att exponeras för smaklöshet i form av alltför vidlyftiga arrangemang av musikskatten.

Vi har givetvis inte sett slutet på flödet av ovannämnda, ska vi kalla det för försök till, banbrytande insatser men onekligen har det lämnat avtryck hos vissa skadeglada existenser här och där. Idag när musikdistribution finns tillgänglig för alla de glada amatörer som absolut inte kan – och kanske inte heller borde – få skivkontrakt så har nya, inte så öppna, dörrar slagits in. Inspelningar från de mest häpnadsväckande utövare letar sig fram i myllret. Men det är en annan historia.

Länkar

• Wendy Carlos webbplats