Som idol på fotbollsplan blev Nacka Skoglund också ett fenomen i folkparken. Få vet idag om att Elisif Lindelöf kom till undsättning när Nacka behövde det som mest.
Det fanns en tid då sjungande sotare, bagare, snickare, bönder, småskollärarinnor, husbönder och idrottsmän fyllde folkparkerna runt om i Sverige. En som slog många publikrekord var fotbollsspelaren Lennart ”Nacka” Skoglund. Sunkit har pratat med en person som i hög grad bidrog till att Nackas folkparkspremiär inte blev ett totalt fiasko.
Strax efter att hemma-VM i fotboll hade spelats klart i juni 1958 gick fotbollsvirtuosen från Katarina Bangata – Nacka Skoglund – in i Philips studio och spelade in låten som kom att bli något av hans signaturmelodi: Vi hänger mé! med text av Stikkan Anderson. Låten blev ett verkligt örhänge och i slutet av augusti 1958 klättrade skivan upp på den svenska topplistan.
Den 31 augusti 1958 skrev Aftonbladet, under rubriken Nacka – det enda ursvenska i månadens hitparad, så här:
[…] bollsparkande Nacka Skoglund har debuterat på den svenska bestsellerlistan. Vilket är smått sensationellt i sig självt, även om Nacka torde vara tillräckligt poppis för att ett sådant resultat kunde väntas i samma ögonblick som tidningarna förkunnade att han skulle sjunga in en skiva.
Aftonbladet den 31 augusti 1958
Nacka var nu 28 år och befann sig – efter succéprestationer och silver-medalj i VM – på toppen av sin karriär.
Hösten samma år fick han dessutom en guldskiva för sin grammofoninspelning.
Tidigt 1959 kläckte någon – sannolikt Nackas manager Åke Linder – idén att spela in fler låtar med den omsvärmade bolltrollaren samt dra med denne ut på folkparksturné från Malmö i söder till Östersund i norr. Och så blev det – för det fanns ju kosing att tjäna på dribblern.
I början av sommaren 1959 sjöng Nacka Skoglund in en EP med fyra nya låtar, bland annat Jag kommer tillbaka med text av Bengt Haslum och musik av Rolf Degerman. Det var dock inte fråga om någon musikalisk självbiografi – snarare en kul låt om lite av varje från fotboll till TV.
Denna gång blev det Polydor, inte Philips, som fick lyckan att pressa Nackas röst i vax.
Måndagskvällen den 29 juni 1959 begick så Nacka sin folkparksdebut. Plats nummer ett av de tjugofem som skulle drabbas fram till och med augusti var – Alingsåsparken.
– Det var ju så klart lite märkvärdigt. För det var en stor annons och rubrik. Det stod: Folkets park i Alingsås. Häng med Nacka Skoglund och Westis orkester och Elisif! med stooora feta bokstäver. De trodde ju på en massa folk, men det kom ju 300 bara, säger före detta sångerskan och revyartisten Elisif Lindelöf.
Enligt Elisif, idag 84 år gammal, var den normala publiksiffran för parken 600. Vid tillfället var hon 21 år gammal, vokalist och balettdansös.
– Sedan spelade jag ju piano, jag spelade dragspel och jag sjöng ju hellre än bra. Men jag kunde ju texta bra sa de, säger hon, vilket senare ledde till egna revynummer.
På helgerna var hon ofta ute och spelade med Westis orkester.
– Bygdegårdar och sådant. Det var Bälinge, Jonsered och runtikring Alingsås. Vi var ju världsberömda i Alingsås, vet du. Så det var mycket sång och musik för mig, men jag var ju aldrig proffs och ville inte det heller.
Hon berättar att Nacka var försenad och att han – när han långt om länge kom fram – väntade sig endast en pianist till ackompanjemang, för det var det man sagt till honom.
– Han var ju så nervös och då står där en hel orkester. Vi var ju sju man med mig och det var jättemycket på den tiden.
– ”Herregud”, sa han. ”Hur ska detta gå?”, skrattar Elisif. Han var ju väldigt rar. Och snäll var han ju. Men så nervös.
Expressens reporter Peter Himmelstrand – ja, just den Peter Himmelstrand! – bevakade händelsen och skrev på tisdagen artikeln med den något raljanta rubriken Nacka är verkligen frikostig – klacksparkar tvåkrona sju gånger!.
I artikeln står det att ”300 beskådade debuten. Den normala publiksiffran för parken är 600.
– Det är för sent på kvällen, klockan elva, sa parkgubbarna.
Men många smågrabbar satt i salongen.”
I vårt samtal återkommer Elisif ett flertal gånger till det nervösa intryck som Nacka gav inför framträdandet.
– Jo, det sa han ju själv. ”Jag är så nervös”, sa han, ”så jag måste ha mig en sup. Det måste jag ha en sup på”. Supen hade han inne i logen.
– Där hade gubbarna en till honom. ”Ska du ha en?”, sa han till mig. ”Nej, nej, Gud nej”, sa jag. ”Ska jag göra bort mig får jag vara nykter” sa jag.
– Nervös var han och han ville inte detta egentligen, säger Elisif. Det syntes och märktes på honom. Men han måste ju göra det ändå. Han hade ju dåligt ställt då och det började gå utför för honom.
Elisif minns tydligt att Nacka var väldigt rar och snäll.
– Det var precis som att man kände honom. Att man känt honom hela livet. Vi pratades ju vid och så där och han gav ju komplimanger vitt och brett.
Vad sa han till exempel?
– Det finns så mycket snygga tjejer här, sa han, skrattar Elisif. Då skrattade jag. Så jag fick en komplimang där. Men det var ju fler än jag där som var snygga, så det var ju bra.
Showen drog igång med att amatörorkestern sjöng och tutade en trudelutt. Expressen skrev att ”rådgivare Linder sedan klev fram till mikrofonen och uttalade sig om Nackas stora nummer att klacksparka en tvåkrona i bröstfickan”.
Det är ett mycket svårt nummer. I Italien finns det nästan bara sedlar, så Nacka har inte hunnit träna så mycket.
Sedan äntrade Nacka scenen och tog mikrofonen. Ur Expressens artikel:
Hej alla killar och snälla tjejer, jag är hur nervös som helst.
Nacka Skoglund
Han drog en historia om en häst som spelade fotboll, stirrade vilset in i kulisserna till rådgivaren för att få stöd. Och gjorde så sitt stora nummer – klacksparken. Sju gånger för att publiken skulle få valuta.
Elisif minns hur Nacka skulle kicka en- och tvåkronor med vänsterfoten upp i bröstfickan på sin eleganta VM-kavaj:
– Så missade han ju såklart, men till slut gick det ju.
Var du i bakgrunden när han klackade tvåkronor?
– Jajjemen. Och jag fick ju vara med honom hela tiden. Det var inte meningen, för det var ju han som skulle ha det här, va. Jag skulle ju bara vara med på sidan om.
Expressen igen: ”Högern, krävde en Ingo-röst ur publiken. Då jag tränade med högern förut gick det inte, men på scen gick det fint.”
Sedan kom sångavdelningen. Vi hänger me’. Elisif fick hoppa in och rädda den nervöse Nacka.
– Jag sjöng någonting innan, säger Elisif. Så vi startade upp då så det skulle bli någonting av det hela då. Sedan skulle han ju sköta detta, men det gjorde han ju inte. Utan han ropade in mig så jag fick hjälpa honom med texten och sjunga med honom. Nu är det oppåt igen hette visst en visa. Sedan var det ju Vi hänger me’.
Expressens Peter Himmelstrand skriver:
”Liten röst, hest och rart. Men det ska vara Nacka som ska få sjunga så, sa grabben bakom mig.”
Nacka drog alltså upp några papper ur fickan, texten till nya melodier, fick hjälp av Elisif Lindelöf och sjöng Nu är det uppåt igen, sedan han noga talat om att han bytt skivmärke.
Därefter Jag kommer tillbaka, fortfarande med papper i handen.
Expressen-artikeln:
– Jag kan dem inte än, sa Nacka. Jag har bara sjungit dem på grammofoninspelningen.
Även Elisif beskriver Nackas sångröst som ”liten”.
– Det var inte mycket till röst. När orkestern tutade igång så var det nästan som han försvann. Men den lät ju väldigt bra på grammofonskiva. Det fanns ju så mycket förstärkare och grejer så man behövde ju inte kunna sjunga egentligen.
Koreografin på scen var obefintlig, minns hon.
– Nacka hade ju handmikrofon. Han gjorde ju ingenting, han stod still och så hade han ju en mikrofon framför sig som satt fast. Och en som man kunde lossa, men det gjorde han ju aldrig för det kunde han ju inte för han stod ju still och sjöng i den där.
Han var ganska orörlig på scen?
– Ja, det var bara när han skulle klacka som han gick från micken. Det var så det va.
Sedan lottades en signerad boll ut. Inträdesbiljetter hälldes över golvet. Nacka, Åke Linder och Elisif Lindelöf drog runt femton nummer innan någon vinnare anmälde sig. I början hade de hade oturen att bara hitta höga nummer, och det hade inte kommit så många att någon fått högt inträdesnummer.
Hon minns samarbetet med Åke Linder.
– Det var ju vi som plockade upp lotterna och lottade ut en fotboll som var signerad av Nacka. Enligt Expressen sa Nacka efteråt till Himmelstrand:
Om jag var nervös? Det var ju första gången. Man kan ju inte vara Åke Söderblom med detsamma.
Uppträdandet blev dessutom för långt:
Va, blev programmet 20 minuter långt? Fint, vi trodde det bara skulle bli 15. Måste hem genast, sa Nacka. Match imorgon.
Därefter försvann han i en bil, ”där hans namn stod målat på bakluckan med stora bokstäver” skrev Expressen.
Så gick det till när den vajande majskolven Lennart Nacka Skoglund genomförde sin första folkparksshow – en turné som han skulle upprepa flera somrar framöver.
Hur gick det då för Elisif Lindelöf? 1994 var sista gången Elisif uppträdde på scen, då hon medverkade i en revy i Alingsås.
Det här minnet, då Elisif uppträdde med Nacka är något som dyker upp i tankarna då och då.
– Jo, men det är klart det gör. För han var ju den kändaste jag hade uppträtt med. Så det är klart att det var jätteroligt. Hur ofta? Det är ju inget sånt jag går och tänker på varje dag.
Länkar
Magnus Karlsson: Rock’n’roll med en boll
Foto
Jacky Leissmer (Expressen) och Elisif Lindelöf
Lämna ett svar