Humor och musik – kan de’ va’ nå’t? Ja, gruppen BON visar att man kan göra ett helt dubbelalbum om Christer Pettersson på skoj. Och oväntat mycket allvar.
Det här med humor och musik är ju svårt att kombinera.
Ett konstaterande som kan tyckas malplacerat när det kommer från en klubb och webbtidning som ägnat mer än ett kvarts sekel åt udda och bortglömd populärmusik – ofta med en humoristisk tvist på sitt ämne.
Men humoristisk musik – när vi inte talar om ess som Povel Ramel och liknande – är sällan rolig, vare sig som musik eller komik.
Men förr eller senare så dyker förstås ett undantag upp.
För några år sedan iscensatte tre komiker med musikaliska inslag ett storslaget projekt, att göra ett verk helt ägnat olika aspekter av personen och fenomenet Christer Pettersson (1947-2004). Nu har detta mastodontarbete resulterat i en dubbel-LP, vars release firades med ett liveframträdande på Scalateatern i Stockholm en lördagskväll i september.
Björn Ende är komiker, musiker och artist med piano som främsta instrument och en utbildning på Kungliga Musikhögskolan i bagaget. Nippe Svensk är medgrundare i gruppen Svensk Pop och skriver under namnet Nils Andersson barnböcker. Ola Aurell är vissångare och komiker (i huvudsak samtidigt).
Tillsammans är de gruppen BON. Som alltså står bakom dubbelalbumet Christer Pettersson – en svensk hustler.
Skivan är en smått hisnande blandning av trams och djupt inkännande texter, vispop, kupletter, pastischer och hiphop. Bland mycket annat.
Även om projektet såg sitt första ljus sommaren 2017 som en sån där idé som brukar må bäst av att stanna vid just en idé, så har det rena tramset utvecklats till en omfattande – och ojämn, javisst – musikalisk utforskning. Här finns exempel på hur dessa – vanligtvis ganska distanserade – humorister visar en vilja att faktiskt kliva in i karaktären de skildrar.
Låtar som Gå in på systemet och ta vad man vill ha och Sollentuna Centrum är låtar som, trots sitt humoristiska ärende också visar en förståelse och – knasigt nog – en sorts värme för objektet Chrille. ”It takes one to know one”, brukar man ju säga och det manifesteras inte enbart i låtar som Man ser ju vem som är alkoholist.
Sedan finns det ju en rad spår som är höjdpunkter bara för att de är genuint roliga. Rotebro är redan en klassiker.
Det märks inte minst denna releasekväll i källaren på Scalateatern. Eftersom det digitala albumet – med otroligt nog än fler låtar än på dubbelvinylen – redan funnits tillgängligt i omkring två år, så kan den entusiastiska publiken mer eller mindre varenda fras och sjunger glatt med i refrängerna.
Ja, även i verserna om det visar sig att artisterna själva har vaga minnen om hur texten ska vara.
En central förutsättning för att ro 34 låtar (27 på vinylen) om ett ganska apart ämne i hamn är förstås att man har förmågan att göra det. Och det är uppenbart att BON har det. Ola Aurell, Björn Ende och Nippe Svensk har alla ett (om än i varierande grad) så starkt musikaliskt driv och texterna är så genomarbetade och idérika att skivan måste ses som en milstolpe i svensk populärkultur.
Kanske inte för att genomgående vara bäst i alla avseenden, men för att den landar i sin ambition. Kanske med ett större värde än upphovsmännen själva tänkt sig.
Foto
Magnus Nilsson
Tack
Tack till Jan-Erik Nilsson
Lämna ett svar