Först förnedrad, sedan full av kaxigt hopp, sedan förnedrad igen. Med Magnus Uggla i Melodifestivalen 1979 var ingenting lagom. Nu berättar han vad som hände i en bok och en show.
Det skulle kunna ha varit ett litet fiasko, som blåst över och lämnats därhän i den svenska musikhistorien. Men Magnus Uggla vänder inte blad, han skriver en hel bok om när han själv kom sist i Melodifestivalen. Och till råga på allt har han gjort show av boken.
I somras debuterade Magnus Uggla som romanförfattare. Nu är kanske inte Johnny The Fucker – baserat på en ganska sann historia (Norstedts) helt och hållet en roman. Egentligen berättar Magnus Uggla historien om vad som, i hans ögon och minne, hände under några veckor innan, under och efter den svenska Melodifestivalen 1979; den gången han själv deltog och kom sist. In i minsta detalj; sällan förskönande för vare sig honom själv eller de personer – de flesta lätt maskerade med lätt förvrängda namn – som han skildrar.
Bakgrunden till dessa händelser är att Magnus Uggla slagit igenom med buller och bång, uppvisat ett synnerligen starkt självskadebeteende genom att vända den nyvunna masspubliken ryggen och släppt ett album och genomfört en turné som båda blivit dunderfiasko. Både skivbolag och management ser ett deltagande i Melodifestivalen som ett fullt godtagbart nästa steg. Det, eller att börja pendla med coverband på ålandsbåtarna.
Uggla är verkligen inte av samma åsikt. Men finner sig i situationen, då det visar sig att han sitter på ett kontrakt som gör honom ekonomiskt ansvarig för sommarturnéns tomma arenor.
Nu följer en rad dråpliga och sanslösa situationer, skildrade i ett rappt tempo som gör att man gärna sträckläser Johnny The Fucker – baserat på en ganska sann historia. Det bör understrykas att Uggla, förstås, har ordets och berättelsens gåva – men också att han skriver väldigt bra. I några passager dyker han ned för länge och för djupt i detaljer (tycker jag), men överlag är det bestående intrycket… Magnus Uggla är verkligen hemma som författare.
Sedan boken kom ut har Magnus Uggla också uppträtt med bokens tema och titel som monolog. Pandemin har gjort det svårt att få kontinuitet i speldatumen, samtidigt som det tidigt blev en publiksuccé – de gånger man lyckades spela showen. Nu går Johnny The Fucker stadigt på Rival i Stockholm, inför fulla hus, och ikväll hade jag glädjen att se den.
Magnus Uggla gör lustigt nog ofta ett nervöst intryck som scenpersonlighet, trots alla år som artist. Även ikväll är inledningen lite stel och kantig. Det kan i och för sig bero på att många år som rockartist gjort Uggla van med att spela gentemot ett gensvar, men samtidigt skämtar han på publikens bekostnad på ett sätt som lätt gör densamma osäker – är det okej att sjunga med, skrattar jag på rätt ställe nu?
Nåväl, det där ger sig med tiden och ju mer uppvärmd Magnus Uggla blir, desto bättre blir flytet i repliker och publikkontakt. Och gensvaret kommer.
Även som show är Johnny The Fucker rik på detaljer. Men Magnus Uggla har också valt bort mycket från boken, även saker som känts viktiga, som berört. Och det fungerar väldigt bra. Istället för att vara sann mot boken har scenversionen koncentrerats kring en röd tråd. Det har blivit en hanterlig helhet som håller för formatet en och en halv timmes underhållning.
Får man välja någon favorit ur showen, så är det ändå när Magnus Uggla sjunger och spelar piano. Hans röst är fenomenal. Utan annat komp, utan de stora scenernas gester är han i sitt esse. Eller i ett av sina essen, får man väl säga, nu när han klivit fram som romanförfattare.
Foto
Norstedts
Lämna ett svar