Gitarristen Jerry K Gustafson spelade i Scafell Pike och hade en framgångsrik karriär under 1970-talet. Sunkit har pratat snits och stil med honom.
Vem är Jerry K Gustafson? Frågan borde vara onödig, men är i hög grad befogad. Under en period av omkring femton år var han i hetluften och spelade med och träffade allt och alla i svensk populärmusik. Men han stod alltid i bakgrunden och det är kanske därför det är så få som känner igen hans namn.
Men vi börjar från början. Kent Jerry Gustafsson föddes den 6 juli 1951 i Göteborg. Eftersom fadern var konditor, så flyttade familjen runt till orter där det för tillfället var lämpligt att driva konditori. Snart nog slog man ned sina bopålar i Nacka. Och här växte Jerry upp, med gitarrer och fotboll och Magnus Uggla.
Tidiga tonår och nätter på Nalen
Redan som fjortonåring började Jerry att spela med ett lokalt popband, Odd Group, som hade en kort period av framgång kring året 1966. Bandet uppträdde på Nalen, Hit House och Jump In. Man turnerade i folkparkerna och nådde så långt som till Köpenhamn. Bandet gjorde några inspelningar på radiohuset vid Karlaplan, men tyvärr gavs ingenting av detta ut på skiva.
– Efter gymnasiet skulle jag börja studera juridik, men så kom jag in i musiken istället. Det var under rättshistorian som jag kroknade och tyckte att det var roligare att spela gitarr.
Granne med Eleanor Bodel
Jerry började jobba i bokhandel. En dag frågade en granne, namnkunniga Eleanor Bodel, om inte Jerry ville hänga med på folkparksturné. Så fick det bli. Med på den turnén var också Ola Håkansson, som var i färd med att bilda Ola, Frukt & Flingor. Året därpå albumdebuterade de (under stavningen Ola, frukt & flinger) med Drömmens dag (Polydor 1972). Och vem dyker upp som gitarrist på plattan, om inte Jerry K Gustafson!?
Överhuvudtaget hade uppdragen börjat rulla på. I samma studio som Drömmens dag spelades in rörde sig många artister och här skapades en hel del kontakter. Bland annat är Jerry med på James Hollingworth-singeln Hallå du gamle indian (Hör & Häpna 1970), det uppoppade arrangemang som senare kom att bli landsplåga med både Schytts och Jigs.
Soaréer på fängelser och trampolin på charterhotell
En annan person som Jerry jobbade med vid den här tiden är skådespelaren och dansaren Christine Gyhagen, som satte upp soaréer på fängelser och i andra sammanhang. Här dök också namn som Charlie Elvegård, Margareta Sjödin och Jarl Borssén upp.
– Fick man nys om ett jobb så tog man det. Om man klarade det eller inte är en annan sak… det gick på ett eller annat sätt.
Under en tid var Jerry K Gustafson artist på charterhotell på Kanarieöarna. Uppdraget var brett och gränslöst. Ena dagen fick man leda allsång, andra dagen ta hand om barngrupper eller hoppa trampolin på grillfest.
Från frukostklubb till Fjällgatan
Samma dag som Jerry kompade Christine Gyhagen hos Sigge Fürst i Frukostklubben, så ringde David Hynes från en då nybildad trio – med arbetsnamnet Derek Hudsons nya grupp. Det som med Jerry K Gustafson vid gitarren skulle bli Scafell Pike.
– Deras replokal låg på Fjällgatan och jag tog min Vox-stärkare och Gibson-gitarr och satte mig på bussen från Nacka och åkte in. Efter ett tag så sa de att ‘det här låter väl bra’. Och jag hade lite brått och sa att jag måste gå. Så det gjorde jag och lämnade grejerna.
– Det här har jag fått höra efteråt: De var ju som frågetecken, de tyckte väl att det var lite märkligt att jag bara stack iväg och lämnade sakerna kvar. Så då hade David sagt ‘I suppose he’s in’… På den vägen är det.
Scafell Pike blir en kvartett
Scafell Pike bildades alltså i mars 1972 med Derek Hudson på sång och gitarr, David Hynes på klaviatur, Roy Colegate på bas samt Jerry K Gustafson på gitarr. Till tre fjärdedelar bestod bandet av britter bosatta i Stockholm och till en början var det brittisk folkrock som var utmärkande för gruppen. Jerry beskriver den första tiden som att Scafell Pike var en del av en scen som man delade med band som Landslaget och New Strangers, där folkmusik var utgångspunkten och ett antal klubbar och restauranger på Södermalm och i Gamla stan var navet.
– Första gången vi var på Magnus Ladulås, så skulle vi egentligen ha spelat på Pistolteatern i Gamla stan. Men det var ingen som kom och öppnade, det var inställt. Så vi tog grejerna till Magnus Ladulås istället och frågade om vi inte kunde spela där istället. Sedan spelade vi där varje tisdag.
För den som är intresserad av Stockholms restauranghistoria kan nämnas att Roy Colegate vid den här tiden jobbade på puben Tudor Arms på Grevgatan 31, där Scafell Pike så småningom också hade sin replokal. Än idag hittar man spår av bandet på pubens väggar.
Brittisk folkrock slår i Sverige
Nåväl. Scafell Pike gjorde en helhjärtad satsning på att göra bandet till ett heltidsjobb och snart nog kom första LP:n, The Month of Maying (Epic 1973). Skivan producerades av Adrian Moar (född 1945), som också stod bakom uppföljaren Lord’s Rake (Epic 1974). Adrian hade även producerat ovan nämnda album med Ola, frukt & flingor samt skivklassiker som Errol (CBS 1975) med Errol Norstedt, Medvind med Hollingworth Liungman (CBS 1974), Trettioåriga Krigets självbetitlade album (Epic 1974), NQB (Henrix Music Production 1974) med NQB för att nämna några. Han var också medlem i den svenska supergruppen Baltik, utöver att till yrket vara klippare på teve.
Under den här tiden spelade bandet flitigt i Storbritannien, med två turnéer bara under år 1974. Man spelade också i Belgien och Nederländerna, och i princip hela tiden hemma i Skandinavien.
Henkan Henriksson gör entré
Men i och med gruppens tredje album, Four’s a Crowd (Mercury 1976), sker en markant förändring. Anders ”Henkan” Henriksson kommer in som producent och bandet får en klart rockigare ton. De egna låtarna blir fler och man börjar närma sig brittisk rock, snarare än dito folk. Det här är i mitt tycke bandets starkaste period och det är inte fel att jämföra Four’s a Crowd med samtida storheter som Slade och i viss mån Nazareth.
– Jag har aldrig varit med om en människa som varit så genommusikalisk som Henkan. Och som kom med så mycket idéer; du hängde aldrig med! Det bara flödade ur honom hela tiden. Det var aldrig några stopp, ingenting var omöjligt, du kunde testa vad som helst.
– Han var så engagerad och man ville verkligen göra sitt yttersta när man jobbade med honom. Han tog ens idéer till oanade höjder. Jag har bara superlativ att säga om honom.
Four’s a Crowd är en bortglömd milstolpe i svensk rockhistoria.
Brittiska rötter möter Bellman och Taube
Paradoxalt nog är det vid den här tiden som Scafell Pike införlivar traditionell svensk musik i sitt alltmer rockiga sound, med engelskspråkiga version av låtar av Bellman och Evert Taube.
– Och vi började skriva mer material själv. Det är väl det alla band vill vara; självskrivande.
Även uppföljaren Skagerack (Mercury 1977) har Anders Henriksson bakom spakarna och det är nu som Scafell Pikes karriär står i zenit. Man är ständigt på turné, tonårsflickor svimmar vid scenkanten och Gröna Lund är knökfullt när man spelar på hemmaplan.
Framgång leder till stora planer
Framgång är ju trevligt, men det brukar också innebära att artisternas alster flyttas upp flera pinnhål i viktighet hos skivbolag och musikförlag. Inte alltid till gagn för kreativiteten. På LP:n X-Ray Vision (Mercury 1978) är Anders Henriksson fortfarande producent, men bandet är på väg mot en slickare musik och på de två sista studioalbumen, Air Traffic Controller (Mercury 1980) och United States of Japan (Moonshine 1981) har producentrollen tagits över av Andy Di Martino. Dessa skivor är på intet sätt dåliga, men det märks att bandet är hårt hållet av någon annans vision och luften går alltmer ur Scafell Pike.
– När du är med i ett band så är det kompromisser hela tiden; också gentemot management och skivbolag. Sedan är det klart, det slås blå dunster i ögonen på en… Det är självklart att man vill slå i Amerika. Och förutsättningarna fanns väl egentligen, men det är lite som att gå på Solvalla.
Samlingsplattan The Best of Scafell Pike (Moonshine 1982) skulle bli bandets sista.
Utflykter på svenska med Jerry K Gustafson som front
Men det finns också en annan vinkel på fenomenet Scafell Pike, som är väl värd att berätta. Så låt oss backa bandet tillbaks till den mest intensiva perioden, i mitten av 70-talet.
Här finns för det första ytterligare en paradox. Även om Scafell Pike var ett svenskt band, så uppfattade publiken gruppen som brittisk. Eftersom det alltid uppfattas som ballare att komma från UK än från gamla välbekanta Sverige, så såg varken skivbolaget eller bandet någon anledning att förtydliga sin hemvist.
Detta till trots skapades utrymme för låtar på svenska. Med Jerry K Gustafson som sångare.
– Vi ville ta in något udda i scenshowen och då blev det Karl Gerhards Jazzgossen. Och folk undrade ju “vad fan håller de på med?!” De bröt ju helt med det övriga som vi framförde. Men det gick hem och folk tyckte att det var roligt. Så vi fortsatte.
På listorna med bannlyst stenkaka
Scafell Pikes största enskilda hit är faktiskt Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen, Lennart Hagvalls bannlysta klassiker från 1947. Men eftersom det var viktigt att hålla bandets brittiska fasad polerad lanserades låten som singel under artistnamnet Jerry K Gustafson & Scafell Pikes Fjällkvartett (Mercury 1976).
– Vi spelade väldigt mycket upp i Åre. Där träffade jag en tjej som sjöng på den här låten. Jag tyckte att den var rolig och av en händelse råkade jag lyssna på Lasse O’Månsson, som hade radioprogrammet Blå tummen, sent på söndagskvällar. På något sätt visste jag att han skulle spela den här låten, och jag hade bandspelaren i högsta hugg. Sen började vi köra den och det blev ju en jättesuccé.
– Det var Henkan som föreslog att vi skulle köra in den på singel. Och vi valde att fronta med mitt namn för att diversifiera den från den övriga repertoaren.
Hit banade väg för Snits & Stil
En av anledningarna till att Jerry fick sjunga var att Derek Hudson skulle kunna vila rösten emellanåt. Det här föll så väl ut att det först kom ytterligare en singel, Snits & Stil (Sonora 1977) – nu under namnet Refrängsångare Jerry K Gustafson med Scafell Pikes Drömorkester – och sedan en hel LP med Jerry K Gustafson och Populärensemblen Scaffel Pike, Min stil (Sonora 1978).
– Den spelades in -77 och vi hade roligt som sjutton. Vi försökte hitta på så mycket tokerier som möjligt med den här plattan. Bland annat ringde Henkan upp Yngve Stoor och sa att “nu ska vi göra en liten skämtsam låt om Hawaii, skulle du ha lust att vara med och spela på den?” Han fick jordens utskällning av Yngve Stoor. Han hade ju ägnat hela sitt liv åt att förmedla den polynesiska kulturen – “och så kommer vi och driver gäck med hans verk!” Han blev störtförbannad och slängde på luren. “Adjö!”, sa han.
– Nej, han ville inte vara med. Men däremot lyckades vi få med en himla många bra artister. Py Bäckman, Peter Lundblad, Karin Stigmark… Och första och enda gången som Magnus Uggla hoppat in på någon annans platta. Och Göte Wilhelmsson!
Kupletter och upptåg utmanar samtidens smak
Det här är alltså mitten av 70-talet och vi får ta del av något i sin tid så ovanligt som rockmusik inspirerad av gamla stenkakor och kupletter. Inspiration från Gunnar Wiklund och Bröderna Marx omskrivs redan på omslaget. Och att lyckas få skivbolaget att skaka liv i etiketten Sonora vittnar om att Jerry hade koll på sin nöjeshistoria.
– Skivbolaget var med på det hela vägen, de tyckte att det var jätteroligt att göra den här skivan. Vi insåg ju att det inte kommer att bli någon storsäljare, men vi var tämligen nöjda med hur det blev.
Konjaken tog slut redan vid första stopp
Som led i marknadsföringen gick Jerry själv runt till tidningsredaktionerna och delade ut recensionsexemplar. I bagaget fanns också konjak och cigarrer – helt i linje med plattans tema, snits och stil.
– Jag kom så långt som till Aftonbladet. Tanken var ju att jag skulle bjuda på en sipp av konjaken och att man kunde prata lite över en cigarr och en kopp kaffe. Men den journalist jag pratade med drack upp hela flaskan och somnade på soffan.
– Men jag fick en bra recension i alla fall.
Snitsig stil från Bryan Ferry
På omslaget till Snits & Stil ser vi Jerry K Gustafson iklädd smoking i ett rum fyllt av referenser till gammal populärkultur.
Som musiker stack Jerry sällan ut, utan höll sig ödmjukt i bakgrunden. Det märks på inspelningarna att han är en musiker som inte måste höras hela tiden. Men stilen är det lite tvärtom, även om han aldrig klädde sig skrikigt. Han syns sällan på bild utan pilotsolglasögon, oftast med slips, gärna läderjacka eller kostym. Eller lite av varje.
– Jag gillade Roxy Music. Medlemmarna var väldigt olika som typer i bandet. Bryan Ferry var ju eleganten, någon annan ser ut som en hårdrockare osv. Det var lite den imagen jag var ute efter.
Uppvuxen med Ramel och pilsnerfilm
– Och från det jag var liten så älskade jag Povel Ramel och så kom jag sedermera att tycka att Karl Gerhard var fantastisk. Även Hasse och Tage och hela det där gänget. Jag gillade de här gamla låtarna, det fanns ju många radioprogram på 60-talet som spelade gamla stenkakor… och jag gillade gamla pilsnerfilmer. Thor Modéen! Jag menar, det är den störste idolen! En äkta mexikanare, har du hört den? Det är ju toppklass!
– Egentligen skulle jag ha varit född tjugo år tidigare!, säger Jerry och skrattar.
Melodi och komp i ett präglar gitarrstilen
Vi rundar av samtalet med att prata om Jerrys spelstil som gitarrist.
– Jag blev väldigt glad när jag lärde mig fingerpicking, så jag har spelat en hel del utan plektrum. Jag tycker att det är rätt kul att köra… vad ska man kalla det; man både kompar och kör lite melodi i kompet.
– Tidigt var Hank B Marvin i The Shadows en idol. Sedan blev det George Harrison i Beatles, som jag fortfarande tycker är en jättebra gitarrist. Därefter kom ju Hendrix, Cream och Clapton. Ry Cooder och David Lindley, den typen av gitarrister gillar jag väldigt mycket. Även Mark Knopler, när han kom – han var ju också revolutionerande, med en helt annan stil.
Jerry K Gustafson har kvar sina gitarrer, men efter att Scafell Pike lade ned verksamheten har han inte varit verksam som yrkesmusiker. Först arbetade han i sin dåvarande svärfars reklambyrå och därefter hade han tillsammans med en kompanjon egen reklambyrå i omkring tjugo år. Numera är han pensionerad och bor i Saltsjö-Boo. Han har också fyra barn, där den äldste är 32 år och den yngste är 12.
– Det har varit ett innehållsrikt, omväxlande och roligt liv, konstaterar Jerry K Gustafson.
Lämna ett svar