Hon hade en lång och framgångsrik karriär som skådespelare, artist och sångerska – men stod sällan mitt i strålkastarljuset. Synd på så rara ärtor, kan man säga om Lissi Alandh.
Lissi Alandh föddes den 29 december 1930 – som Lissi Sofia Holmqvist – i Sköns socken en bit norr om Sundsvall. Redan i tonåren bestämde hon sig för att bli skådespelare. Hon flyttade till Stockholm, tog privatlektioner och gick på en del mindre teaterskolor. Hon bör ha varit 16-17 år när hon debuterade på scenen i sin nya hemstad.
Som artonåring sökte hon till Dramatens elevskola, blev kuggad – men kom in året därpå, då tillsammans med bland andra Allan Edwall, Måns Westfelt och Margit Carlquist. Lissi Alandh debuterade på Dramaten den 6 oktober 1950, som Köksan i Selma Lagerlöfs Dunungen. Hon var verksam vid teatern i ytterligare två år, men efter att hon examinerats från elevskolan väntade andra uppdrag på den unga aktrisen.
Som Lissi Holmqvist hade hon debuterat på film redan 1948 – i Loffe på luffen – och hon skulle under sin karriär hinna göra mer än 50 filmroller. I allt från Ingmar Bergman över Mai Zetterling till Torgny Wickmans Kyrkoherden (nyss återutgiven på Blu-ray av Klubb Super 8).
Men kanske är Lissi Alandh allra främst förknippad med revy och komedi på teaterscenen. Direkt efter elevskolan började hon frilansa på Stockholms privatteatrar, och ganska snart var hon en naturlig del av Povel Ramels Knäppupp. Och från början av 60-talet hade hon samma roll hos Hasse och Tage; dessutom var hon den återkommande karaktären Doris Lundin i Mosebacke Monarki 1963-1970.
Lissi Alandh var också med i Beppe Wolgers shower på Hamburger Börs (nyligen omtalade i Snedtänkt om gamla Hamburger Börs), Farfars barnbarn (1963) och Farfars gladbarn (1965).
Komik, kuplett, sketch – det passade Lissi Alandh som hand i handske. Hon hade en förmåga att trycka till en motspelare med bara en betoning, hennes tajming var perfekt – och hon kunde sjunga. Ofta fick hon ju möta, och mätas med, storheter som Monica Zetterlund och Sonya Hedenbratt. Samtliga gick oskadda ur den bataljen.
Trots sin förmåga att sjunga – dokumenterad på skiva i revyer med Povel Ramel och Hasse och Tage – så verkar det som att ingen gjorde ett seriösare försök att lansera henne som grammofonartist. Något som annars var det självklara under vinylskivans storhetstid. Det finns några EP-skivor och – inte minst – den lätt ekivoka och eftersökta LP:n Pikanta visor från det gamla Frankrike (Sonet 1966), men sammantaget motsvarar utgivningen inte alls hennes potential.
Hon kanske helt enkelt inte var intresserad.
Vi har ställt samman en spellista på Spotify med några av Lissi Alandhs godbitar, men det finns förstås mycket mer att hitta på vinyl.
Några ord bör ägnas Lissi Alandhs så kallade vampiga stil. Jag vet inte om det är en slump, men hon fick ofta spela på sin kvinnlighet. Och även när det gäller parodier, som ofta var fallet, så är det svårt att komma ifrån att man så att säga tog det man parodierade varvet runt. I den av Hasse Ekman regisserade Ratataa eller The Staffan Stolle Story (1956) driver Lissi Alandh med en scen ur Fruktans lön (Le Salaire de la peur) från 1953 så pass frikostigt att åtminstone jag fått omvärdera synen på dåtidens svenska filmcensur.
Lissi Alandh avslutade sin långa karriär med enstaka inhopp, bland annat med en stark insats som bedagad diva i avsnitt 3 av teveserien Rederiet (1993) samt att läsa in ljudböcker. Hon gick bort den 3 augusti 2008 och är gravsatt i minnneslunden på Spånga kyrkogård.
Kuriosa: den tax som besjungs i numret Kalinka från Hasse och Tages revy Gröna hund (1962) spelades av Lissis hund Sheeba.
Lämna ett svar