Lars Russell gav ut ett antal skivor på mindre skivbolag under 1970-talet, fick uppmärksamhet från andra i branschen men nådde aldrig någon egentlig framgång som artist. Dags att lyfta fram en udda och bortglömd begåvning.
Sunkit bevakar ju udda och bortglömd populärmusik. Ofta finns det en svajig kvalitet i den musik vi spelar och skriver om, men i det här fallet kan man faktiskt använda den annars missvisande frasen ”bra på riktigt”.
Lars Russell. Du som letat i skivbackar under några år har säkert stött på hans namn. Men än har han inte lämnat den anonyma glömskans landskap, och ska det bli någon revival av så är det nog upp till dig och mig att börja prata om Lars Russell igen.
Vi tar det från början. Lars Russell föddes i Timrå 1948, växte upp i samhället Vivstavarv och kom att leva större delen av sitt vuxna liv i Uppsala.
Lars Russell debuterade som popartist 1970 med en singel på Hans Edlers skivbolag Marilla. Sedan blev det en handfull singlar och en LP utspritt under 70-talet, med ganska långa perioder mellan utgåvorna. Sällan – eller faktiskt aldrig – två gånger på samma bolag.
Lasse Russell fick aldrig någon hit, och hans karriär inom musiken var snårig och perifer.
Ändå är det något som skvallrar om att samtiden hyste stor respekt för Lars Russell och hans talang. Det finns en uppsjö singer/songwriters från den här tiden som följer samma mönster, men som aldrig fick en andra chans. Även om uthålligheten på de mindre – eller mikroskopiska – skivbolagen var kort, så satsade man på Lars Russell. Som artist och som låtskrivare.
Kanske blev den sista satsningen – också den största – på LP:n Resumé en sorts avslutande punktering. Efter den upphör spåren efter Lars Russell.
Jag har personligen alltid hyst ett varmt hjärta för Lars Russell. Han hade en uppenbar begåvning för att snickra låtar, hans texter är lätt aparta på ett positivt sätt – särskilt om man ser till den miljö han verkade i – och hans sång är speciell. Det är lätt att överdriva en bortglömd artists förmågor, men jag menar att Lars Russell var tillräckligt bra för att ha kunnat bli ännu bättre – om han hade hamnat i rätt sammanhang.
Vad hade till exempel hänt om Anders Burman hade lyft upp Lars Russell på sitt legendariska Metronome? Skivbolag brukar beskrivas som giriga blodsugare, men i verkligheten finns det ju enormt många exempel på att producenter, ljudtekniker och managers lotsat ett artisteri till något bättre än det som stannade vid bra hemma på kammaren.
Nåväl. Som sagt så upphör de spår jag haft i och med den LP som gavs ut 1979. Under den tid som Sunkit verkat så har internet förändrats flera gånger om. I slutet av 1990-talet var vi de enda som skrev om ”våra artister” överhuvudtaget. Men med jämna mellanrum har jag trålat nätet efter Lasse Russell.
Av en slump fick jag plötsligt napp på Instagram. Vi publicerade en omslagsbild med frågan ”vet du något om Lars Russell”. Tina Gunnarsson svarade ganska omgående:
Jag vet massor. Det var min pappa.
Tina Gunnarsson
Tyvärr uppmärksammade vi Lars Russel för sent, han gick bort 2013. Men hans musik finns kvar i undanskuffade skivbackar – leta upp den och upptäck en artist i gränslandet mellan visa och pop, avigt och rät.
Här kan du läsa en intervju med Tina Gunnarsson, som alltså är Lars Russells dotter – och som dessutom själv är aktiv som musiker.
Lars Russell: diskografi
- Lars Russell: Aldrig mer / Dröm om allt, singel, Marilla MA-s 72, 1970
- Lars Russell med Ulf Calbons Kvartett: Spegel – Spegel / Balladen om Bill, singel, California C 45-5053, 1971
- Lars Russell, OLEZON’s Quartet: Idyll / Sagornas fé, singel, California C 45-5065, 1972
- Lars Russell & Sveriges hopp: Vem har tid? / Det finns en ton, singel, Wisa grammofon WISS 10, 1974
- Supporters (med Lars Russell Möller): Vålalåten / Sången till S.I.V., singel, Lyrik & Musik, L&M S 01, 1977
- Asterix: Iron, det är bästa laget / A-B-C-D-E Va’ e’ de’, singel, SKIS 1, 1979
- Lasse Russell & Manda: Resumé, LP, Alter Ego ALP-01, 1979
Lämna ett svar