Han kan sägas ha skapat den svenska countryn. Mats Rådberg gick bort nyss fyllda 72 år. Redan saknad av många.
Det börjar bli lite av en följetong för oss på Sunkit. Vi bevakar ju en musik som skapats av utövare som i de flesta fall hör en annan tid till, så förr eller senare så kommer det en tid då dödsrunorna är fler än dopannonserna. Det är väl naturligt; icke desto mindre är det sorgligt.
I fredags deltog jag digitalt i Lars Åke Lundbergs begravning (generöst inbjuden av Lars Åkes son, Fredrik Lundberg) och redan dagen efter så nås vi av beskedet att Mats Rådberg lämnat jordelivet.
Sunkit handlar om att lyfta udda och bortglömd populärmusik – och betoningen ligger kanske på udda. Här hörde inte Mats Rådberg naturligt hemma, men han upplevde nog sin beskärda del av att ”spotta snus i motvind”.
Mats Rådbergs karriär rymde både pionjärskap, framgång och hånskratt. Han, och brorsan Anders Rådberg, var tidiga med spela countrymusik i Sverige. De gjorde country på svenska, men – i sina bästa stunder – var det blues på svenska; sorg och smärta ur svenska hjärtan, med ärvd eller förvärvad ton.
Visst älskar vi Peta in en pinne i brasan, men Mats Rådberg hade fler strängar på sin lyra. Utöver att han var yrkesverksam arkitekt. Och de här stora hitsen, de folkliga framgångarna, ledde ofrånkomligen till att det från tid till annan inte gick så bra.
Det bör dock stå i den svenska populärmusikens himmel att Mats Rådberg – samtidigt med Alf Robertson – gjöt svenskt liv i den amerikanska genre vi känner som country. Och gjorde något som var på riktigt, inte bara efterapningar.
Hur var Mats Rådberg som person? Ingen aning förstås, men på en av Hans Edlers musikgalor på Tyrol i Stockholm bad jag Mats om en autograf. Gissningsvis hade han varit i logen och passerade genom restaurangen. Han passerade vårt bord och jag greppade möjligheten i stunden.
”Hej Mats, är det okej att be om en autograf?”
”Självklart.”
Det här är ett av mina starkaste minnen av Mats Rådberg. Hur han tar tag i en penna, lägger ned papperslappen mot bordsytan och ägnar en otrolig omsorg kring den första raden: ”Med hjärtliga hälsningar”.
Därefter själva autografen: En kråka som tog millisekunder att skriva.
Mats Rådberg hade tid för den som gillade hans musik. I rampljuset såväl som inför en enskild anhängare på en restaurang på Djurgården.
Tack, Mats Rådberg!
Lämna ett svar