Artisten och skivbolagsdirektören Hans Edler fyller 75 år. Dags att hylla denne legend och fundera på varför Hasse är så central för oss som älskar udda och bortglömd populärmusik.
Hans Ingvar Edler föddes i stadsdelen Björkhagen i södra Stockholm den 23 mars 1945. I tonåren började han spela gitarr och sjunga i diverse lokala popband och fritidsgårdarna i Söderort blev Hasses livsrum.
Liksom många andra svenska ungdomar på den här tiden, så lyssnade Hans Edler intensivt på Radio Luxemburg – den huvudsakliga källan för ny pop och rock. Han har själv berättat hur man försökte minnas och ta ut det man hade hört på den knastriga radiomottagningen, men eftersom de flesta saknade möjlighet att spela in programmen, så kunde de tolkningar som senare hördes på fritidsgårdarna vara mycket långt från originalen.
Med grupper som Mike Doughan and The Ghostriders och We 4 nådde Hans Edler den svenska poppubliken, och fick därmed också en plats i kvälls- och veckopressen. Just detta kändisskap är inte oviktigt för den fortsatta karriären. Jag vet inte hur viktigt det är för Hasse själv att stå i centrum som person, men sannolikt gav ungdomstidens framgång som idol en känsla för medial logik och marknadsföring.
En sådan koppling finns till exempel i det tillfälle då Hans skadade ögat under en tumultartad konsert, och tvingades bära ögonlapp för att skydda ögat under läketiden. Självklart gjorde han en grej av denna sjörövarstil och bar lappen långt efter att ögat tillfrisknat.
I slutet av 60-talet var popen på väg ut. Progg och hårdrock stod för dörren, och många av de popband som ville fortsätta att nöta vägar och folkparker sadlade om och blev dansband. Hans Edler valde en annan väg. Han startade skivbolaget Marilla.
Året var 1969, Hans Edler var 24 år och hade redan en familj att försörja. Visserligen erbjöd skivbranschen en möjlighet att tjäna pengar, men det var förstås också bara som möjlighet – det gällde också att ge ut saker som någon ville köpa. Och kostnaden för studiotid och skivproduktion har alltid varit hög. Det måste ha krävts ett visst mod för att ge sig in i den här delen av branschen.
Marilla fick med åren en mycket bred portfölj av skivor och genrer. Sa jag mycket bred? Det räcker nog inte för att beskriva den rika flora av utgåvor som flödade ut från Marilla-fabriken. Pingisspelare sjunger om bordtennis, skådespelare utan sångröst gör singlar, Hasse och Hasses trummis läser högt ur serietidningar, nyinspelningar av gamla hits, truck-driving country, gamla stjärnor väcks till liv, disco på licens… Man kan hålla på länge.
Det låter säkert som att jag raljerar över Marillas extremt spretiga utgivning. Det är verkligen inte meningen, men på vilket annat sätt kan man beskriva bolagets verksamhet? Ingen annan än Hans Edler hade gjort det här, ingen annan hade kommit på att ge ut dessa – ofta fantastiskt fantasifulla – skivor.
I en intervju från 90-talet berättar Hans om sitt sinne för humor, hur han redan tidigt på 60-talet älskade att läsa Svenska MAD. Och det ger ju ytterligare en dimension till varför Marillas katalog såg ut som den gjorde; Hasse hade förmågan att ta projekt och infall med en klackspark. Det fanns kanske ingen djupare strategi bakom, annat än att prova sig fram.
Hans Edlers fortsatta roll som artist i eget namn är förstås värt minst ett eget kapitel. Inte minst världens första synthpop-platta – den numera världsberömda Elektron Kukéso från 1971. Och med tanke på hur mycket det finns att ta upp, så får det skötas i ett annat forum. (Varför har ingen gjort en dokumentär om Hans Edler?)
Bara en liten parentes om Elekron Kukéso: Hans Edler gick en kurs på Elektronmusikstudion EMS och lyckades få tillgång till studion på nätterna, då han på egen hand skapade skivan. Så här säger en Hans Edler-samlare om skivan:
– Resultatet var sensationellt. Bristen på tid och möjligheten till omtagningar visar på en sann originalitet.
Hans Edler hade ambitionen att göra en skiva med elektronisk popmusik, en sorts framtidens pop. Man kan diskutera om det är en publikfriande pop, men helt unik är den.
Hursomhelst så verkar Marilla ha rullat på. Bolaget hade egna säljare, barnskivor till Åhléns-varuhusen sipprade fram i en strid ström och Hasse började få uppdrag inom teve.
Under 1990-talet drevs verksamheten mot att arrangera galor med nostalgiska teman, framförallt med rock- och popartister från 50- och 60-talen. I huvudsak höll man till på Tyrol vid Gröna Lund i Stockholm. Här körde Hans Edler vidare för fulla hus, fast ingen i omvärlden ägnade honom eller hans upptåg den minsta uppmärksamhet.
Samme Edler-samlare:
– Jag beundrar Hans Edler för att han befunnit sig i nöjesbranschens periferi under så många år och byggt upp en trogen skara följare. De gånger jag besökte hans galor på Tyrol kunde man slås av hängivenheten hos publiken. Det verkade som om flertalet av dem levde för just dessa nostalgikvällar och sällan eller kanske aldrig gick ut på andra tillställningar. Det samma kunde ju sägas om artisterna. Tack vare Hans Edler fick man möjligheten att se numera bortgångna legender som Rock-Boris, Rock-Olga, Rockande Samen och Rock-Ragge på samma scen, samma kväll.
Det känns som att det är under 90-talet som Marilla och Hans Edler började få kultstatus på allvar. Fler riktigt insnöade skivsamlare letar efter rariteter. Ryktet om Elektron Kukéso sprider sig – finns ens skivan på riktigt? Sunkit drar igång och vi spelar förstås klassiker från Marilla redan från start. Innan dess har nog industribandet En halvkokt i folie börjat uppträda med hemmagjorda Hans Edler-masker. Sveriges Radios P2, av alla kanaler, sänder ett temaprogram.
Jag har fått intrycket, eller hört på stan, att Hans Edler själv är måttligt road av att bli sedd som kultartist utanför de kretsar som är hängivna fans av hans 60-talsmusik. Det är kanske förståeligt, om man skulle se uppmärksamheten som ett hån, att man skrattar åt Hasse och hans livsverk.
Vi på Sunkit kan förstås bara tala för oss själva, men i våra ögon är Hans Edler värd all respekt. Under hela sitt vuxna liv har han lyckats försörja sig på det han älskar och hans uppfinningsrikedom har gett svensk populärmusik skivor och sammanhang som vi inte hade varit i närheten av utan just Hans Edler.
Stort grattis på 75-årsdagen!
Foto
Pressbild samt Hans Edler live på Konserthuset 2004.
Lämna ett svar