Det är med sorg vi tar del av nyheten att Curt Jalmo har dött. En artist som inte fick rum borde ha hyllats för sitt mod, när det ännu fanns tid. Curt Jalmo blev 72 år.
Idag begravs Curt Jalmo. Om du inte har hört talas om honom så är du långt ifrån ensam.
Curt Jalmo var sångare i Lay Abouts på 60-talet, skrev dikter i början av 1970-talet och fick ge ut en LP-skiva på Sonet 1972 – Ängel med krossade höfter. Just den här plattan i eget namn måste anses vara en vågbrytare i svensk rockhistoria. Pugh Rogefeldt hade långt tidigare visat att man kunde göra rock med svenska texter, men det som var unikt med Curt Jalmo var att ett etablerat skivbolag erbjöd sin plattform och riktigt etablerade musiker för en artist som, även i sin egen tid, måste ha ansetts som en riskfaktor.
Curt Jalmo var ju en abstrakt, modernistisk poet. Han hade fingrarna nere i psykedelisk beatpoesi. Sonet ville säkert ha en egen Pugh, men inte bara det – det var inte orimligt att en flippad rockplatta med en än mer flippad poet, som faktiskt hade kraften att framföra sin vision, också skulle kunna bli en publik framgång. Det här var ju 1972.
Jag har ingen aning om hur Ängel med krossade höfter sålde, men det blev inte fler plattor för Curt Jalmo.
Istället blev det väldigt mycket tystnad. Under 1990-talet, när LP-skivan åkte ut från svenska folkets gillestugor och flyttade in på loppmarknader och soptippar, så fick Curt Jalmos LP ett nytt liv. Jag själv hittade ett exemplar och uppmärksammade plattan här på Sunkits webbplats.
Min första reaktion var förstås denna: Ängel med krossade höfter har inte enbart en av landets mest pretentiösa albumtitlar, den innehåller också en och annan detalj som står ohotad på plats nummer ett som vårt lands mest pretentiösa rockalster någonsin. Sida 2 rymmer låtarna Janis Joplin och Jim Morrison. Två spår som, oavsett åsikt, måste få ett eget utrymme i svensk rockhistoria.
Nåväl. Som du som läser detta säkert själv har erfarit, så kan man ändra attityd till saker genom tillvänjning. Lyssnar man tillräckligt många gånger på en platta, som säg Ängel med krossade höfter, så kommer man till slut att ha anammat den som en del av sin egen kanon.
Jag tycker och tror att Curt Jalmos Ängel med krossade höfter är en milstolpe.
En fördel, och lite en förbannelse, med att vara tidig på internet med udda och bortglömd populärmusik, var att Sunkit länge var ensamma om att skriva om en del artister och företeelser. (På 90-talet kunde detta även gälla internationellt; när sökmotorer blev ett fenomen så hittade man bara information om artister som Yma Sumac och William Clauson hos oss.)
Fördelen var att artisterna själva eller personer som hade egen kunskap om dessa hörde av sig. Förbannelsen var att vi inte mäktade med att ta tag i de kontakter som kunde knytas.
En dag fick jag ett mejl från Curt Jalmo. Han uttryckte sin uppskattning över att någon kom ihåg honom och ägnade Ängel med krossade höfter någon uppmärksamhet. Tyvärr har mejlet gått förlorat i något datorbyte, men jag minns tydligt att han skämtade om att hans barn, som båda har haft aktiva karriärer som artister, gärna fick föra fanan vidare och att det räckte med ”ett svart får i släkten”. Uppenbarligen hade han bilden av att Ängel med krossade höfter var ett fiasko, även om han inte verkade ha några stänk av bitterhet kopplat till detta.
Kontakter måste upprätthållas för att hållas vid liv. Naivt har jag i många år gått och tänkt att vi har en kontakt med Curt Jalmo. Och att hans öppna sinnelag i mejlet skulle kunna vara en öppning till att få honom till att gästa klubben när vi har haft orkester på plats. Jag är säker på att det hade blivit succé, inte bara bland Sunkits fans, utan bland en massa musikintresserade som gillar den svenska proggens utmarker.
Men det blev inte av. För åren går. Och den 20 september 2019 dog Curt Jalmo.
Jag hoppas att du i någon del av ditt hjärta förstod och kände att det fanns öron som hörde något annat i Ängel med krossade höfter.
Lämna ett svar