Den 31 augusti dog Anita Lindman Lamm, ena delen av det oskiljaktiga radarparet Anita och Televinken. Den reaktion som nyheten mötte visar hur folkkär ”Tant Anita” var. Och det fick Henrik Martinell att minnas ett inslag från studentradion.
År 2001-2002 hade min klasskamrat Gunnar Vesterlund och jag ett studentradioprogram i Piteå som hette Fossil. Programidén var enkel: köp billiga gamla vinylskivor med roliga omslag / konstiga namn / – ring upp de medverkande och låt dem förklara sig.
Turen kom till slut till Anita och Televinken och när jag fick Anita Lindman på tråden var hon mitt uppe i att försöka summera Televinkens liv i en bok. Av någon anledning frågade jag Anita om det någonsin varit mer än bara vänskap mellan henne och Televinken…
– Mellan mig och Televinken?? Ja, när det gäller dockan var det ju mer för jag blev ju någon sorts mammasymbol. När det gäller Ola (Ola Lundberg som gjorde Televinkens röst) så var det inget annat – eller ÄR inget annat – än ren vänskap.
Anita och Televinken var superstjärnor
Anita hamnade på plats fem på Aftonbladets lista över 1900-talets svenska kvinnliga tv-person. Televinken kvalade inte ens in på topp-10 över de manliga tv-personerna.
– Nämen om det är jag som är med så är det ju inbegripet Televinken, det är jag ju nästan säker på, säger hon.
– Av Expressen fick vi ju Guldgetingen båda två först. Nästa år var det Se & hör som påstod att det var jag som fått de flesta rösterna, men det redde vi ut sedan – Televinken och jag.
Ingen konkurrens mellan Anita och Televinken
Om jag hävdar att du tog Televinkens plats i solen, vad säger du då?
– Nej, men möjligtvis i stolen. Eftersom Ola var tvungen att stå på ett bord bredvid så var ju jag tvungen att ta platsen i stolen och fick även rampljuset på mig för vi var tvungna att ljussätta oss i tv-studion.
Vi pratade lite om hur hennes liv var idag. Hon berättade att många – oftast äldre damer och herrar – kommer fram till henne på stan för att de känner igen henne.
– Och säger: ”Å vad det är roligt att se er. Varför kommer ni inte tillbaka?” och så vidare.
Ingen comeback för Anita och Televinken
Ja, varför kommer ni inte tillbaka?
– Ja varför kommer vi inte tillbaka? Jag tror väl att i tv har vi gjort vårt på sätt och vis. Det finns yngre förmågor idag som kan göra bra barnprogram – särskilt i Sveriges Television, tycker jag.
Vet du var Televinken-dockan ligger nu?
– Televinken-dockan ligger väl förvarad hos Ola. Om inte han sitter i ett skåp där? Jag kommer inte riktigt ihåg. Det kan hända att jag avslöjar det i eventuella memoarer. Vi brukar tissla och tassla om det Televinken och jag. Alltså dockan och jag, säger hon och skrattar.
Ola Lundberg var Televinkens röst och drog i trådarna
I samma program intervjuade min kollega Gunnar Vesterlund Ola Lundberg som gjorde Televinkens röst och drog i trådarna.
Radarparet Anita och Ola uppstod lite som av en slump. Ola jobbade i Sveriges Radios programkontroll, där även barnhallåorna sändes ifrån. Dessa hallåor band ihop de barnprogram som då fanns.
– Då var jag där en dag när Anita hade varit med sin man i London och köpt en marionettdocka. Så frågade hon om det var någon som kunde hålla den där och svara ja och nej på hennes frågor. ”Ja, det kan jag göra” sa jag. Sedan visade det sig, efter att vi varit luften, så var det hon som hade svarat ja och nej på mina frågor. Så började det.
Ola har starka minnen av att de fick stora mängder post. Brev och paket i mängder.
Ola Lundberg fick inte samma uppmärksamhet som dockan
– Det tog rätt så lång tid innan jag blev känd som Televinken. Jag syntes ju aldrig så Televinken var känd, men inte jag.
Hur kändes det?
– På sätt och vis var det skönt att slippa den här uppmärksamheten.
En sak som jag undrar – ta det här på rätt sätt – blev det lättare att få tag på kvinnor sedan du spelade Televinken?
– Nej, de som vi attraherade med Televinken var nog inte rätt ålder. Så det gjorde varken till eller från, säger Ola.
Kultstatusen som växt kring det här – vad har du att säga om det?
– Det är rätt roligt att lilla jag har blivit kult i Sverige. Det är så främmande för mig, men det känns som en uppskattning att det var många som tyckte det var bra.
Henrik Martinell och Gunnar Vesterlund
Lämna ett svar