Ett starkt lysande tomtebloss var Midi, Maxi & Efti. Tre 13-åringar från Akalla i norra Stockholm slog igenom med dunder och brak 1991, men redan året därpå försvann de i tystnad. Mysteriet skildras nu i dokumentärfilmen I Like It Like It Was.
I brytpunkten mellan vinyl och cd-skiva, mellan ett glamoröst 80-tal och ett vilset 90-tal , präglat av sekelskiftesångest, fin de siècle , satsade plötsligt ett av de stora, kommersiella skivbolagen på en trio förortstjejer med liten eller ingen tidigare erfarenhet av musikbranschen. Tvillingarna Tsedey ”Midi” Berhanu och Selam ”Maxi” Berhanu och deras kompis Freweny ”Efti” Teclehaimanot var alla 16 år gamla, bodde i Akalla och hade bakgrund i Eritrea och Etiopien.
Trion debuterade med singeln Bad Bad Boys 1991, en låt som ledde till deras omedelbara genombrott och som också var gruppens största framgång. Året därpå lanserades Midi, Maxi & Efti i USA, men efter några kortare turnéer i Frankrike och Sydafrika gick medlemmarna skilda vägar.
Saxat ur texten till Bad Bad Boys:
Hi it’s me, if you know what I mean
I said it’s me, my name is Efti and I wan’t you to see
that positive people live longer
don’t be negative (negative)
just be positive (positive)
Det finns några punkter i den korta sagan Midi, Maxi & Efti som fortfarande förbryllar.
Att skivbolagsdirektören Ola Håkansson med stall satsade rätt står utom tvivel, och det vittnar om både fingertoppskänsla och visst mod att ”våga släppa sargen” i den svenska skivbranschen , som vid tiden verkligen inte var synonym med våghalsighet. Men Ola Håkansson och hans vapendragare Alexander Bard och Tim Norell var egentligen inte några nydanare , snarast lutade de sig tryggt mot Stock Aitken Watermans fenomenala framgångsrecept.
Någonting gick i alla fall rätt med något som kunde vara så fel.
För även om många som samlar på ”konstig musik” gärna lyfter Midi, Maxi & Efti som ”dåliga” så måste man faktiskt reducera den frågan till tycke och smak. Midi, Maxi & Efti var annorlunda. De var väldigt annorlunda ställt i förhållande till den samtida svenska populärmusiken. De hade också sina musikaliska rötter i minst två kulturer, den östafrikanska och den västerländska, något som naturligtvis ger avtryck i att det låter som det låter.
Sett i backspegeln måste man ändå lyfta en enskild faktor som ännu är ett mysterium: De verkar inte ha roligt. Midi, Maxi och Efti sjunger som om all glädje runnit ur dem. Det är entonigt och det är glädjelöst. Och naturligtvis är det meningen, men avsikten tar inte udden av gåtan: Hur kunde de slå så stort? Kanske det är tack vare detta uttryck, snarare än trots, som är hela nyckeln?
Nu har två av trojkans gamla kompisar från högstadiet, Farnaz Arbabi och Parasto Backman, gjort en dokumentärfilm om Midi, Maxi & Efti. I Like It Like It Was visas på Tempo dokumentärfestival i Stockholm torsdagen den 10 mars 2011. Filmen är 23 minuter lång och går på Bio Rio. Den visas också på lördagen den 12 mars, då på Victoria.
I ”sunkadeliskt perspektiv” verkar filmen intressant, inte minst därför att den följer flera spår om sammanbrott. Dels handlar filmen om en gammal framgångssaga, där huvudpersonerna idag inte vill prata om den , dels handlar filmen om hur filmskaparna famlar efter något som inte längre finns där. ”En melankolisk resa i det förflutna, skapad av två vänner som har lite svårt att släppa taget”.
Det låter riktigt lovande.
Av Magnus Nilsson
Lämna ett svar