Hon är känd som en demon både i operans och industrirockens värld. På Södra Teatern sågade Diamanda Galás, bildligt talat, i publikens själar med rostig fogsvans. Och med finess.
Diamanda Galás skrider in i (sjävklart) svart aftonklänning och sätter sig vid den dramatiskt upplysta flygeln. Hon ägnar inte publiken en blick. Ordet diva är inte i närheten , hon är majestätisk. Bredvid henne framstår teveserien Familjen Adams karaktär Morticia, en ofta förekommande och oundviklig referens, som fullständigt banal.
Inför ett i princip fullsatt Södra Teatern inleder Diamanda Galás med att ge prov på hela omfånget i sin röst. Det låter stundtals som ett tjuvlarm löper amok. Hon har också kapacitet för att hålla ut toner i vad som känns som en evighet. Det är en skolad sångerska som använder sitt verktyg som en rostig fogsvans.
Det är starkt att inleda med en sådan programförklaring, this is what you get. Inga kompromisser, inga eftergifter, ingen god smak, inget lagom. Samtidigt är det väl det som man förväntar sig av henne.
Hennes insats förvånar inte, men imponerar. Och i ärlighetens namn hade jag nog väntat mig än mer apart musik. Det är kanske det som förvånar istället… Diamanda Galás beskrivs ofta som en , konstnärligt framstående, men dock , freakshow. I själva verket är hon absolut fokuserad, hon är ett med sitt ämne. Och hon vet vad hon håller på med: Sången är redan legendarisk, även som pianist är hon fantastisk.
Diamanda Galás markerar att en låt är slut med att vända publiken ryggen. Hon dricker stora klunkar vatten, vänder sig kort mot publiken i ett tyst ”thank you” med ett vridet leende; som att hon just svalt en ättiksgurka.
Konserten går i saknadens och livssorgens tecken, temat är musik skriven av människor i exil. Det blir en hel del blues, och det är, åtminstone för mig, i just bluesen hon verkligen blommar ut. Hennes närvaro i musiken fullständigt pulvriserar de ofta trötta formerna av blues som spelas i vår tid.
Jag gillade Diamanda Galás tidigare. Nu har jag också insett hennes storhet. Det här är helt enkelt en av de största musikaliska konstnärerna, punkt.
Efter att under en dryg timme ha blivit överkörd av tåget känns uppmaningen naturlig: Motörhead , det är dags att gå i pension, bluesrockare , gör om, gör nytt, gör rätt… och industrirockare , klipp er och skaffa er ett jobb. Er tid är över. 😉
Av Magnus Nilsson
Lämna ett svar