Hon gör musik som ingen annan och spelas flitigt i P3 Rock. Utan att vara det minsta rock. Jeanette Lidén är redan en legend och kliver rakt in på Sunkits tron.
För det mesta måste en artist eller en låt få en viss patina för att platsa in i klubben Sunkits repertoar – som udda och bortglömd populärmusik. Det kan bero på att samtiden färgar av sig för mycket på intrycken, men också på att musik behöver tid för att mogna hos mottagaren. Det senare gäller inte minst för oss konservativa och svårflörtade snobbar på området.
Men ibland stiger de fram, de artister som lyckas få allt att falla på plats och som lyser helt och hållet i egen kraft. Jeanette Lidén är en sådan artist.
Jeanette Lidén är inte en i gängse mening ”bra” artist, det är helt klart. Jag skulle nog vilja gå så långt att ta bort hennes insats från bedömningsskalor som bra och dåligt. Jeanette Lidén har däremot gjort en skiva på eget bevåg, tonsatt (eller vad vi ska kalla det) sina texter och sjunger (eller pratsjunger) dem på ett helt eget sätt. Ett helt eget sätt.
Eftersom hon också har distribution på skivan Till den finaste jag vet (DFR 2008), så har hon tagit risken att utstå spott och spe från allmänheten. Konstigt nog är det just spott och spe hon fått. Att ge sig ut i hetluften, trots en insikt om att man inte är världens bästa, kräver ju mod och det är underligt att detta mod av vissa människor måste tryckas ned.
Det kanske är naivt att tro något annat, vad vet jag.
Jeanettes texter handlar om relationer, och inte minst verkar det vara en trasig (?) kärlek till den Bernt, som skivan är tillägnad, som står i centrum. Texterna är mer att likna vid prosadikter och bara det är att göra det svårt för sig; Jeanettes sånger är väldigt svårsjungna.
Men storheten ligger i kombinationen sång och musik. Musiken är tekniskt sett okej. Först låter det som att någon med en uppsättning synthar har hjälpt Jeanette, men efterhand krackelerar låtarna och arrangemangen framstår som underliga… otroligt underliga, nästan omöjliga att spela. Vad har hänt?
Min Sunkit-broder Burt von Bolton, som är långt mer hemma på instrumentering än jag själv, visste genast besked. Jeanette har en synth där hela kompet finns med, och där synthen hjälper till med övergångar och intron. Man kan arrangera låtar så att det låter proffsigt, om än standardmässigt, utan att vara särskilt slängd i låtsnickrandet själv. Men funktionen kräver ändå att man kan spela den grundläggande låten. Det kan inte Jeanette.
Och då uppstår världens märkligaste musik.
Tack
Tack till Håkan Persson.
Lämna ett svar