Hiphop är en svår genre. Många har ansett sig kallade, väldigt få har varit utvalda. Här börjar Sunkits vandring bland sunkadelisk hiphop. Det är hög tid att damma av området sunkadelisk hiphop. Ämnet är stort, det finns många sätt att trampa i klaveret på. Framförallt har hiphopen haft en särställning som den ”balla ungdomsmusiken” under en period på drygt 20 år. Är det rap, så är det ungdomligt. Det är lite som att kalla in Staffan Hildebrand. Resultatet behöver inte bli bra. Först ut i vår exposé är den ungerska rapparen Tamás Deák, även känd under sitt artistnamn Speak.
Hur är det ungdomen brukar säga? Fett! Åtminstone är det engelska uttalet ganska tjockt.
Men inte behöver man gå utanför vårt lands gränser för att hitta ”fet” hiphop, eller i det här fallet; riktig tunn sådan. Flera svenskar hade gjort skämtsamma flörter med rap före honom, men sannolikt var MC Tim först ut med att på allvar lanseras som en svensk rappare. Redan när han 1989 släppte singeln Jag är def var det få som kunde hålla sig från skrattparoxysmer, men det är å andra sidan svårt att bli pastor i sitt eget pastorsämbete. Eller ”kung av rim”, som MC Tim själv diktar på skivan.
Senare har Tim Woldes förstlingsverk lyfts för sin egenskap som banbrytare, och han medverkar på Dogge Doggelitos album Superclasico från 2007.
Fortsättning följer.
Av Magnus Nilsson
Länkar
Tack
Tack till Andreas Tottie och Fredrik af Trampe.
Lämna ett svar