Han har en musikalisk häxkittel som rymmer det märkligaste bland det udda. Och han ger ut det på skiva. Häng med i Claes Lindmans hyllning till samlaren och spridaren Andy Votel.
Kan man tala om en levande internationell ”sunkadelicascen”? Om begreppet sunkadelica innebär ”fokus på udda och bortglömd musik” kan vi inte annat än basunera ut ett högljutt ”ja!”, och strax därefter kollektivt kapitulera inför den kringflängande skivsamlaren, skivbolagsägaren och DJ:n Andy Votels kulturinsats för musiken som omvärlden glömde.
Andy Votel, som egentligen heter Andrew Shallcross, är en brittisk elektronisk musikartist och skivproducent som var med och grundade skivbolagen Twisted Nerve och Finders Keepers Records. Han brukar dessutom designa omslagen till de olika släppen på dessa bolag.
Min introduktion till Votel var via en märklig mixplatta, som jag på inrådan av en gammal barndomsvän snarast borde flukta in på (med motiveringen att han trodde att jag som gillar ”gamla obskyra låtar” skulle uppskatta den). Skivan gick under namnet Music To Watch Girls Cry, släpptes 2003 på Fat City Records, och bestod av enda mix av en grotesk blandning bortglömda spår – hela 76 stycken inom loppet av 75 minuter! Skivan tog sig an alla tänkbara gamla vinylgenrer – allt från ett stort antal utsvävningar inom progg och rock från världens alla hörn, till indiska psykedeliska ljud, flummig fuktig funk, sängkammarsoul av det svettigaste slaget, charmigt primitiva elektroniska experiment och även förträngda eurovisionsschlagerfestivalsbidrag.
Den naturliga skeptiker som finns i oss alla skulle lätt kunna avfärda detta mastodontprojekt som ett migränframkallande lustmord (för att inte säga massmord) på allt vad musik innebär, men den spridda blandningen fungerar – inte bara förvånansvärt bra – utan över all som helst förväntan! Föreställ dig en turkisk schlager med hysteriska gitarrer, som snabbt och oväntat svänger över till en urvattnad karaokeblaskig instrumental barnprogramsvariant av The Beatles Hey Jude, som i sin tur övergår till en något olycksbådande demonisk kvinna som ger sin version av Donovans 60-talsklassiker Hurdy Gurdy Man, för att sedan följas upp av signaturmelodin till Roman Polanskis filmklassiker Cul-del-sac, och därefter landa i en pompös irländsk folkinstrumentsvariant av Simon & Garfunkels Scarborough Fair. Och när man tror att man hört allt den osannolika blandningen har att bjuda på, så susar ”vår alldeles egna” Pugh Rogefeldt in med den ordentligt svängiga, men tyvärr närmast okända 70-talsdängan Love, Love, Love! Incredibly Strange Music-härdsmältan är närmast total. Låtom oss helt enkelt fastställa att Music To Watch Girls Cry är alldeles för intensiv och kompakt för att sammanfattas här. Måste upplevas. Kan ej beskrivas nog detaljerat.
Music To Watch Girls Cry var för övrigt från början inte planerat som ett skivsläpp i ordets rätta bemärkelse, utan spriddes runt av Votel till sina vänner och bekanta, mest som ett hobbyprojekt. Votel tänkte att det skulle bli en producents mardröm att få loss rättigheterna till alla obskyra spår, men tack vare en insats från Fat City Records blev det hela en möjlighet, och skivan släpptes till allmänheten med lysande recensioner som följd. ”Andy Votel must have one of the coolest record collections ever” poängterade någon. Undertecknad instämmer till fullo.
Resan tar lyckligtvis inte heller slut där. Music To Watch Girls Cry har hittills fått två uppföljare:Â Songs In The Key Of Death samt One Nation Under The Grave (varav den sistnämnda släpptes november 2007) och originalkonceptet behölls med råge – det vill säga vansinnigt många låtar och genrer ur världens alla undanstädade vinylbackar på vanvettigt kort tid. Och Del 2 och 3 i serien levererar ordentligt även de. I ärlighetens namn kan jag inte bestämma mig för vilken av de mixplattorna jag gillar bäst – trots att de alla tre går på repeat i min spelare ohälsosamt ofta där hemma. Flukta in genast, lyder mitt råd.
Votel är inte bara skyldig till högst osannolika mixar utan även andra former av kulturgärningar som att släppa samlingsalbum på ovan nämnda Finders Keepers Records där han fokuserar på – just det – udda och bortglömd musik. När han hade profilerat sig tillräckligt som samlare av diverse undanstädade hits utgav han i januari år 2005 Folk Is Not A Four Letter Word, en högklassig sammanfattning av 60- och 70-talets dammiga folkmusikskivor vars medeltida influenser hade börjat nästla sig in i dagens moderna popmusik. Skivan följdes av flera liknande samlingar, med talande titlar som exempelvis Prog Is Not A Four Letter Word, Welsh Rare Beat, Well Hung – Funk-Rock Eruptions From Beneath Communist Hungary samt den logiska och hedervärda uppföljaren Folk Is Not A Four Letter Word, Volume 2 för att nämna ett fåtal. Samtliga skivor kan man köpa digitalt via skivbolagets hemsida snabbt, enkelt och framförallt helt lagligt. Man kan även provlyssna på alla spår innan ett eventuellt köp. Ordentligt bra jobbat.
Avslutligtvis vågar jag djärvt konstatera att Andy Votels lekstuga har utrymme för det mesta – allt från djupdykningar i subtropicálians vilda fuzzgitarrer till den mer vildsinta psykedeliska rockscenen såväl som andra rariteter inom rock och progg (men inte i den svenska, smala och på flera sätt infekterade betydelsen av ordet). En hisnande och trivsam resa genom bortglömd musikhistoria – redo att förvåna, förbrylla och förtjusa – väntar dig.
Lämna ett svar