Benny Hill sjunger

Många menar att Benny Hill gav ansikte åt den brittiska humorn i sitt lägsta stadium. Fel, hävdar Martin Kristenson och tillägger att Benny faktiskt skapade njutbar musik.

Det slår aldrig fel. Varje gång jag berättar för någon att Benny Hill (1925-1992) hör till mina favoritkomiker möts jag av samma förvånat höjda ögonbryn, och det är som om jag kunde läsa tankarna hos den jag pratar med: ”Men han verkade ju helt normal’¦.”

Benny Hill är onekligen en komiker med dåligt rykte, samtidigt som han odiskutabelt är en av världens mest populära underhållare. Det brukar sägas att det någonstans på jorden alltid finns en teater som spelar Hamlet. På samma sätt tror jag man lugnt kan påstå att det alltid finns någon TV-station som visar The Benny Hill Show. Säkert är Benny Hill en riktig guilty pleasure för många. Så lågt stående humor får man bara inte ha.

Jag förnekar inte att Benny Hill är förskräckligt ojämn, att många av hans sketcher är så utdragna att även den mest hängivne entusiast nervöst börjar famla efter fjärrkontrollen. Benny Hill var säkert medveten om det. ”Det är ingen rolig show, men det är en lycklig show”, sa han en gång, och det ligger nog ett korn av sanning i de orden. Jag tror att många tittare tilltalas av Benny Hills entusiasm och oförställda glädje över att få vara lika barnslig som en femåring. Dessutom känns han ärlig; han tycker verkligen själv att det han gör är roligt. Sådant är värt väldigt mycket i mina ögon. Hellre en hederlig buskiskomiker än en aldrig så sofistikerad cyniker.

Som ung såg Benny Hill många av de största music hall-stjärnorna, strax innan denna form av underhållning dog ut. Han lärde sig mycket av den dynamiske publikdomptören Max Miller, som precis som Benny Hill kunde konsten att dra fräckisar utan att någonsin bli anstötlig. Familjevänligt snusk, skulle man kunna kalla deras typ av humor. Som scenartister hade båda en självklar auktoritet, de kunde få publiken att vrida sig av skratt även åt de mest torftiga anekdoter.

Redan tidigt i sin karriär skrev och framförde Benny Hill sånger. De var oftast parodier och pastischer på olika musikgenrer; ibland var det country, ibland pop, mot slutet av sitt liv gav han sig till och med på hip hop.

Han tycktes ha en speciell talang för att svänga ihop trallvänliga låtar, men det ska också sägas att han ofta gjorde det väldigt enkelt för sig. Har man lyssnat på tillräckligt många Benny Hill-sånger upptäcker man att flera av melodierna är snarlika varandra. ”Om du analyserar hans sånger så kommer du att märka att han bara har tonsatt en massa skämt”, konstaterade en av hans medarbetare. Det är bokstavligen sant. Flera av låtarna utger sig för att vara kärlekssånger till någon kvinna – Bianca, Maria, Colleen, Rachel, Suzy – men varje vers visar sig bara vara en rimmad version av någon gammal rolig historia. Så här låter det t.ex. i Bennys kärlekssång till Rachel:

Why do they call her evil
when she’s, oh, so kind and so good?
My heart belongs to Rachel, the gypsy in the wood.

”Let us play hide-and-seek”, one day she gaily cried.
”Now, close your eyes and count to fifty, while I go and hide,
and if you find me, I will let you have your way with me,
and if you cannot find me, I’ll be right behind that tree.”

Flera av skämten återkommer dessutom i sång efter sång. Benny Hill trodde på återanvändning – både musikaliskt och textmässigt. Vad som lyfter sångerna över det mediokra är dels Benny Hills sätt att framföra dem, dels hans skicklighet att presentera de slitna gamla skämten i nya former. Ett annorlunda rimord här, ett byte av rytm där, och gamla vitsar blir som nya.

Det finns också en rolig lek med ord i flera av Bennys sånger. I Broken-Hearted Lover’s Stew får ingredienserna i en maträtt beskriva en misslyckad kärleksaffär

There are nine carrots to remind me of the the ring I bought for you
some mint, for all the crazy things we mint to do
a lettuce ’cause your Mom and Dad would not let us alone

och i Star Names har han en outsinlig förmåga att vitsa på kvinnliga filmstjärnors namn

I’m fonda
Jane Fonda
but is Jane fonda me?
…
And if I could see more
of Jane Seymour
I’d let Jane see more of me
and there’s a lot to see

Med tanke på att hans sånger mest var tonsatta skämt kommer det lite som en överraskning att få veta att han största hitlåt, Ernie (The Fastest Milkman In The West), faktiskt har självbiografisk bakgrund. På 40-talet arbetade Benny Hill som mjölkbud, och under sina turer med häst och vagn brukade han dagdrömma att han red fram över prärien. Benny älskade sitt jobb som mjölkbud, och blev snart välkänd i trakten för sina sånger och västerninspirerade rop: ”Whoop-di-wayee! Ya-ho! Milk for the babies, cream for the mums!”. Med denna lyckliga tid i minnet skrev Benny en romantisk sång som placerade sig på engelska topplistans förstaplats:

You could hear the hoofbeats pound as they raised across the ground
and the clapper of the wheels as they spun round and round’¦

Detta sätt att blanda komik, romantik och sentimentalitet är vanligt i engelsk music hall – och en aspekt av Benny Hills artisteri som sällan uppmärksammas. Det fanns fler sidor av Benny Hill än den rent burleska. Jag vill inte gå så långt som att kalla honom finstämd, men han var känsligare och mer nyanserad än vad man i förstone kan tro. I en av sina allra bästa sånger, Go Round Again, ger Benny Hill uttryck för en livssyn som säkert var hans egen. Att han jämför världen med ett nöjesfält är nog ingen tillfällighet. Sångens jagperson är en man som står vid livets slut, och vänder sig till Gud. Det känns lite vemodigt att höra sången nu efter Benny Hills död:

I can’t believe that I’ll never see
Your sky or Your trees again.
The girls and the wine,
and the living was fine,
and I shouldn’t complain, but then,
You give damn’ short rides on this fairground of Yours, Lord.
Please, let me go round again.

Här är några skivor med Benny Hills sånger och sångröst:

• Benny Hill Sings? (Sequel Records NEM CD 602)
• Benny Hill: The Best Of (Continuum 19206-2)
• Ernie (EMI)

Av Martin Kristenson

Relaterade länkar
> BBC Comedy (extern länk)