Per Wikström skriver om böckerna som världen har glömt, den sunkiga litteraturen. Incredibly strange literature, anyone?
Den som vill njuta av ädelskräp måste inte nöja sig med de musikaliska pärlor som serveras på klubben Sunkit.
För den entusiastiska konsumenten finns det en outsinlig källa i antikvariat och på loppisbord.
Här är en handledning för den som vill ge sig ut att leta guld bland skräpet.
För den musikintresserade står en bok i särklass. Det är den välskrivna ”En herre i frack” (Carlssons) som startade intresset för Johnny Bode. Med kärlek och humor berättar Bengt Nyquist och Ingmar Norlén om Bodes karriär, från gentlemannatjuv och plattcharmör till operettnazist och musikalisk pornograf.
Det gick så långt att ett nystartat Johnny Bode-sällskap frågade om Bengt Nyquist ville bli ordförande. Författaren avböjde dock, vänligt men bestämt. Boken är åtkomlig via biblioteken och genuint underhållande.
Andra lyckas sämre i sin författargärning, och det är då det roliga börjar. Ett pålitligt sätt att hitta böcker med ovanliga kvaliteter är att titta efter förlagsnamnen. När inte ens de mest udda småförlag vill ta i manuset, då kan man ana att det är något särskilt som gömmer sig mellan pärmarna.
Ricky Bruch har som bekant hävt upp sin rÖst på grammofonskiva. När han skrev sina memoarer gick det lika illa. ”Gladiatorns kamp” på eget förlag är en sanslös blandning av skryt, bekännelser och skrönor, skrivna helt utan hänsyn till gängse regler för typografi. Den går knappast att läsa i vanlig mening men mycket underhållande att bläddra i.
Svenne Hedlund har låtit redaktören för Hep Stars fanklubb sitta vid skrivmaskinen, och hon skriver i alla fall inte med versaler så fort något är viktigt. Men ”I att jag drömde…” har trots det kvaliteter. Den består till stor del av inkännande skildringar av sångarens alla sjukhusvistelser, men där finns också en del finstämda beskrivningarna av artisten att glädjas åt. ”Jag har inget desperat behov att förbli idol” skrev den då 22-årige sångaren. Den som sett hans nuvarande grupp ”Idolerna” (färgat hår, vad är det?) kan meditera över den meningen.
Förklädd pornografi
Den så kallade ”postorderförfattaren” Karsten Wimmermark är idag tämligen bortglömd. Det kan bero på att hans bokgenre är lika utdöd som dinosaurierna, gengasaggregaten och de antistatremmar som satt på bilarna på 70-talet. På 40-talet skrev nämligen Wimmermark en slags pornografi, förklädd till sedelärande skildring av kvinnors sexuella förfall. Det antyds redan på baksidestexterna. ”Öden och äventyr i storstadsdjungen” och ”hon blev ett lätt byte för storstadens frestelser och försåt” lockar naturligtvis till läsning.
I ”Birger Jarlsgatan” och ”Två trappor över gården” får läsaren förfasa sig över storstadens synder och erbjuds samtidigt blygsamma erotiska skildringar. Det beskrivs exempelvis utdraget och vällustigt hur korsetter knäpps upp. Det finns dock hetare partier: ”När han tog henne vilt och rätt lät hon det inte bara ske utan mötte honom med en intensitet, som förvånade henne själv, innan hon gled bort i en halv medvetslöshet”.
Genren levde också på vita duken, i form av filmer som ”Gatan” och ”Flamman”. Även ”Två trappor över gården” blev film, men liksom b>öckerna är de idag sorgligt bortglömda.
Att sex säljer har betytt att åtskilliga litterära haverier sett dagens ljus. Det lilla häftet ”Spionbordellen” från 1966 av Jaques Terell försöker exempelvis utan framgång para samman brott och sex. ”Han kommer snart att vara världsidol” lovar baksidestexten. Så blev det som bekant inte.
Världsberömd i Sverige blev dock Övre Richter-Frich. Att han ansetts som en ledande deckarförfattare är helt obegripligt. Bortsett från den öppna antisemitismen och rasmystiken är de erbarmligt illa skrivna. Språket är uppblåst och högtravande, hjälten Jonas Fjeld god och klok utan gräns.
Kanske var det inslaget av övernaturlig mystik som slog an. I ”Pans Flöjt” använder sig exempelvis en lömsk skurk av ”förgiftad musik” – för att lura unga kvinnor att klä av sig: ”Vårsolen spred sin bleka platinaglans över de vita kropparna som skälvde av extas. Det var som om all deras förnuft, all deras blygsel och ärbarhet ebbade ut för att ge plats för hela den driftvärld som tycktes bo i de myllrande toner, vilka strömmade ut från den mörke mannens instrument”.
Men Jonas Fjeld kommer naturligtvis på ett genialiskt motmedel. Han stoppar helt enkelt bomull i öronen…
Richter-Frichs böcker brukar krängas för några kronor, men det finns antikvariat som tar upp till hundringen för en Jonas Fjeld-deckare. Så uppenbarligen finns det samlare som gillar denna en gång uppburna författare.
Ryssen kommer
Pseudonymen Harry Winter hade för ett par år sedan vissa framgångar med ”Operation Garbo” en ganska torftigt skriven skildring av hur Sovjet anfaller Sverige. Men genren är uråldrig. Redan på 40-talet kom ”Blixtkrig mot Sverige” och på tio år senare ”Sveriges ödestimma år 195X”. Guldkornet är emellertid Didrik Dackes ”Sverige 1999 – ockuperat land”. Här beskrivs hur kommunisterna inför obligatoriskt gruppsex på skolorna och alla utfodras i kollektivmatsalar där de dricker drogpreparerad soppa med sugrör. De kommunister som presenteras har mer drag av 70-talets skäggiga flumvänster än sovjetstatens formalism, vilket ytterligare ökar underhållningsvärdet. Boken är utgiven av Föreningen Sverige-Kuriren och dess politiska syfte är uppenbart. Som genom en slump är samtliga böcker om ryss-skräcken skrivna av pseudonymer. Ska man gissa på krigsromantiska yrkesofficerare med författardrömmar?
Bulgaren är här
70-talet är en guldålder, inte bara för musik. Då gav det i övrigt okända förlaget ZetaPe ut böcker där en bulgarisk superagent spred skräck bland lömska kapitalistspioner. ”Ett fall för Avakoum Zachov” och ”Avakoum Zachov möter 07” är två av titlarna. Andrei Gulyashkis böcker var kommersiellt döda redan när de kom, och det är lätt att misstänka någon form av utländskt stöd för utgivningen.
Det var inte helt ovanligt. Bland de böcker jag förlorat och nu ivrigt letar efter är de hyllningsskrifter till Kim Il Sung som Nordkorea distribuerade i Sverige på 70-talet. De hade alla ett foto av den älskade ledaren på försättsbladet, täckt med ett silkespapper. Har något ett exemplar, ta med det till baren på klubb Sunkit så köper jag det (prata med Magnus, så förmedlar han)!
Frälsningen är nära
Religiös uppbyggelselitteratur kan vara mycket läsvärd. Den emanerar ofta från USA, och genom en lång serie gudomliga ingripanden räddas människor från brott och misär till ett liv i herrens tjänst. Korset och stiletten av David Wilkersson gavs ut av Evangeliipress på 60-talet. Hjälten läser ett bibelord, och vips åker kniven ner i soptunnan. Och när missionsverksamheten saknar mat, pengar eller en bil, då griper genast Gud in och fixar till det. Dessutom påstås allt ha hänt i verkligheten… Evangeliipress har för övrigt också producerat många fina vykort med fula amatörfoton och tänkvärda religiösa sentenser. Men det är en annan historia.
Tryckt i Tyskland utan svenskt förlag och utan angiven författare är ”Blev människan till genom evolution eller genom skapelse”. En mångordig men talande titel på en tunn volym där olika ”vetenskapliga” sanningar försöker bevisa att Darwin hade fel. Gud skapade hela världen på sju dagar, allt annat är bara en sammansvärjning av de ogudaktiga.
Allt är en hemlig plan!
Sammansvärjningar är ett kärt ämne, och en hel rad av böcker om Palme-mordet förklarar hur allt egentligen hänger samman. Mest bisarr är nog ”Steg för steg hur Skenrättegången i Palme-målet avslöjades samt Buggning och Vapenhandel” av Marja Henrohn. Författarinnan har uppenbart suttit vid en vanlig skrivmaskin och skrivit, varpå texten har tryckts utan någon redigering. Hon använder aggressivt versaler, spärrad text, understrykningar, dubbla understrykningar och mångdubbla utropstecken tills boksidorna snarast ser ut som någon slags grafisk konst. Fullständigt oläsbar, men fascinerande i sin konsekvens. Det angivna förlaget, Psykologkonsult, är kanske en ledtråd till bokens tillblivelse.
I UFO-välden finns också en lång rad av sanningssägare. I relativt nyutkomna ”Den dolda sanningen om UFO!” förklarar Sune Hjort att CIA styr världen med droger och hypnos. De undanhåller dessutom sanningar som att både Månen, Venus och Mars är bebodda av utomjordningar.
Egen härd är guld värd
Mycket ädelskräp ges ut av författarna själva, och når en liten publik. Men en storsäljare var Husmorslexikon som gavs ut på 50-talet i fyra band. Där kan man exempelvis hitta listor över vilka grammofonskivor man bör ha i ”ett gott hem”, som det hette då. De beskriver också vilka böcker som oundgängligen ska ingå i ett hemmets boksamling.
Tidningen Husmodern gav två decennier tidigare ut en förtjusande serie böcker med titeln ”Etikett och god ton”. Med sina utstuderade regler måste de rimligen ha förvandlat varje form av social samvaro till en klaustrofobisk Lars Norén-pjäs. Till stöd för den villrådige finns långa listor hur personer tituleras i talspråk och på inbjudningskort (det är nämligen olika) samt hur bordsplaceringen ska spegla den sociala ställningen. Man kan skratta åt det, och fundera över de som åter försöker föra in etikettsregler i umgängeslivet.
”Pysslingen i hemmet” med sina käcka råd var länge en favorit i min samling. (Tvätta krukväxterna med mjölk! Använd en basker för att dammtorka! Skölj oljeflaskor med natronlut!). Men så gjorde Nina Yunkers för några år sedan succé genom att återanvända knepen i sin ”Goda råd är inte dyra”. Sedan dess undrar jag om det är jag eller världen som är galen. Förmodligen båda.
Lite stryk har aldrig skadat
Rara, glada och lyckliga människor ler in i kameran. Flickor kramar hästar, eller står nakna på badbryggan. Det handlar om den idyll som sektledaren Hans Scheike byggde upp och som elaka poliser gjorde slut på. ”Jordbävningen” av Brita Sylvan skildrar hur mysigt Scheike och hans piskade kvinnor hade det. Mer förbisedd är ”Grafologisk handbok för sökare”, där Scheike själv hållit i pennan: ”Rebellen gör vad andra inte vågar. Som rebell gör Du vad Du inte vågat förr. Utvidgar Dina gränser. Till exempel. Eller avgör Dig för Din vision av livet.” Inte undra på att Scheikes tjejer blev imponerade.
Andra visioner för ett bättre liv hade Are Waerland, hälsoprofeten som skapade kulinariska triumfer som kruskakligröt och råriven kålrot. ”I sjukdomarnas häxkittel” är en bok som beskriver hela världshistorien utifrån människans tarmrörelser och bakterieflora. Vi är det vi äter och man kan bli illamående för mindre. Icke desto mindre studeras Waerland fortfarande på allvar.
Udda korn av sanning
För den passionerade samlaren kan det dyka upp oväntade och egendomliga små guldkorn. ”Ett lillfinger från döden – sanningen om klubbkriget på Hornsgatan” av Zoltan Nalberg är en märklig liten bok. Baksidan utlovar ”Äkta stockhomsorgier” och presenterar lömska figurer som ”Göran – spindeln i nätet” och ”Lustmördaren”.
Historien har verklighetsbakgrund och beskriver hur nazisten, bedragaren och före detta bordellägaren med mera Carl-Göran Edqvist stred med några ungrare om en illegal klubb. Boken, utgiven på 60-talet, är sockrad med foton på barbröstade damer och liknande mjukporr, som på intet sätt har att göra med själva handlingen.
Bland textens bisarra detaljer finns en lustmördare och ett avhugget kvinnohuvud, förvarat i en glasburk. I verkliga livet var bokens huvudfigur, Edqvist, två decennier senare verksam som försvarare i styckmordsrättegången, 80-talets mest uppmärksammade kriminalfall. Och i den utredningen figurerade både en lustmördare och ett avhugget kvinnohuvud i en burk. Sådant kan onekligen sätt obehagliga fantasier i rullning.
Zoltan Nalberg har dessutom skrivit en uppföljare, eller vad man ska kalla det, ”Vad hände på Pussy-Cat”, utgiven så sent som 1974.
Själva kriget om klubben Pussy-Cat går att belägga från andra källor, bland annat pressklipp från den tiden. Så är detta en nyckelroman, ett förklätt reportage eller en lögnaktig nidskrift? Det är inte lätt att veta. Men delar av historien är bevisligen sann, och jag använde bitar till kriminalromanen ”Det onda arvet” (Legenda) som jag skrev för några år sedan.
Skrattar bäst som skrattar sist
Slutligen, det är alltid lätt att vara efterklok. Och ibland är det kul. Bland alla undergångsprofetior från millennieskiftet kan man exempelvis välja ”Om/när katastrofen kommer år 2000”, utgiven av relativt ansedda förlaget Fischer & Co. En författare med det färgstarka namnet B. Petterson förutspådde ett totalt sammanbrott av samhällets alla funktioner och manar oss att hamstra vatten och mjölkpulver. Som bekant inskränkte sig katastroferna till en och annan baksmälla.
Stor spridning i många upplagor fick på sin tid Anton Johanssons Profetior där en norsk fiskare berättade om kommande krig och farsoter. Första utgåvan kom 1918 och då påstods han ha förutsett både ryska revolutionen och första världskriget. I andra upplagan på 50-talet gick frikyrkopastorn Lewi Petrus ut och rekommenderade boken, den varnade för ett krig som skulle bryta ut i Sverige redan 1953! Kriget skulle dessutom föras med zeppelinare, som bombade Göteborg. Av detta blev dock intet, och sedan dess har det inte gått ut några nya upplagor.
Var hittar man guldet?
Tyvärr är många titlar så obskyra att antikvarierna inte ens bryr sig om att bjuda ut dom till försäljning, och oräkneliga av dessa kulturskatter slängs i stället för att vårdas som de klenoder de är. En möjlighet är att leta i lumpbodar och permanenta secondhand-affärer. På Röda Korsets ”Bikupan”, som finns i flera städer, har jag hittat en del. För nyare titlar kan småannonser i olika tidningar erbjuda en del.
UFO-fantasier och New Age-flum är det ingen konst att hitta hos specialbokhandlare, men det är liksom ingen sport. Böcker av detta slag ska man snubbla över av en händelse. Man klämmer på omslaget, läser några rader här och där, och betalar till sist en femma. Sedan är det bara att slå sig ner i fåtöljen och njuta.
Per Wikström
Lämna ett svar