Sunkit reste till London för att gå på nostalgisk popgala. Inte så mycket för banden, som för arrangören: Hans Edler.
Hans Edler är på krigsstigen. Den gamle popartisten, promotorn och uppfinningarnas fader nöjer sig inte med att bli vid det gamla. Efter flera års framgångar på Tyrol, där han arrangerar nostalgiska rock-, pop- och countrygalor för en åldrande och köpstark publik, är Hans Edler fortfarande hungrig. I år arrangerar han galor på fler orter i Sverige och i mars expanderade han t.o.m. utanför rikets gränser… mitt i hjärtat av popvågen: på anrika Palladium i London.
Självklart reste Sunkit dit. För att se, men framförallt njuta av idén, ”Hans Edler, the man who never sleeps”.
Jag ska erkänna det med en gång: Hans Edler var en perifer artist för mig när vi startade Sunkit. Han var inte mer än en corny kille som gav ut skivor på egen etikett, till synes ganska desperat famlande efter minsta halmstrå… en bakgatornas Bert Karlsson.
Men med tiden inte bara nyanseras bilden (t.ex. visar det sig att Edler var starkt inspirerad av tidningen Mad på 1960-talet, detta ihop med en kraftig rastlöshet är förklaringen till de många galna skivprojekten), idag beundrar jag honom uppriktigt för det han åstadkommit och för hur han har gjort det.
Jag har vid tre tillfällen varit på Hans Edlers galor på Tyrol, ärligt talat är de ganska tråkiga. Artisterna är genomgående sådana som har sin storhetstid bakom sig, publiken har definitivt sin ungdom bakom sig (jag och Burt är i yngre medelåldern och är nästan alltid yngst) och musiken som framförs görs alltid bättre av någon annan… Mats Rådberg & Rankarna var Sveriges största countryband någonsin. Men visar det inte idag. Så enkelt är det.
Det är inget fel med det, men det är inte för artisternas skull man går på Hans Edlers arrangemang. Det är för Hans Edler.
Efter alla år genomför Hans Edler sina galor med en enorm skicklighet. Dels slår han ihop jobben på ett smart sätt, dels framträder han själv med stor säkerhet. Han arrangerar alltid en (exempelvis) 60-talsgala dagen innan en (exempelvis) rock’n’roll-gala. På så sätt koncentrerar han hårt arbete för två evenemang till att i praktiken motsvara ett.
Hans Edler är på dessa galor en avspänd, vältalig, engagerande konferencier. Det märks att han har vanan inne och inte behöver be någon om ursäkt (även om han en gång fällt repliken ”är jag inte skyldig dig pengar, förresten” när han välkomnade en artist).
Självklart var Burt och jag fyllda av förväntningar när vi satte oss på planet (okej: sprang i vild panik genom passkontrollen för att hinna med, men ändå…) mot London. Inte så mycket på banden – Spotnicks, John Leyton, Tremolos osv. – som Hans Edler själv. Skulle det bli fiasko, halvfullt med bara ditresta svenskar…? Nej, Hans Edler brukar ha mer i bakfickan…
Och självklart hade han det. Palladium, som han hyrt på en söndag då teaterns vanliga show har stängt, fylldes snabbt av i huvudsak britter… som alla verkade ha varit med på ”the good old days” (förresten såg jag denna kväll den mest fantastiska hämthårsfrisyren någonsin, typ ”skallig rockabilly som inte vill låtsas om att han är skallig”).
Hans Edler är inte de stora annonsernas man, så vi gissar att de medverkande grupperna har sina fans som dras till den här typen av evenemang. Även i England tycktes Edlers koncept vara hett eftertraktat, det här var en stor grej för fansen, även i en stad som rymmer lika många invånare som hela Sverige (och lika många svenskar som Norrköping).
Det hör till historien att Burt drabbades av ett kraftigt ryggskott mindre än tio minuter efter att vi kommit till hotellet. Vi bestämde oss för att försöka gå på galan ändå, men att stanna kanske 30-45 minuter. Det stämde ändå väl överens med mitt intresse för musiken.
Vi hann bara se Tremolos och Spotnicks. Båda skötte sig över förväntan, det kändes att de hade repeterat och att de hade en tanke med sina framträdanden.
Hans Edler förvånade något som konferencier. Han var märkbart nervös, talade fort, fort på skolengelska… och det gjorde det svårt att få igång publiken. Han inledde också med att spela en gammal evergreen från perioden, men bara en vers och en refräng… det räckte inte för ljudteknikern att ställa nivåerna, så Edlers försök att värma publiken kantades av rundgång och försvinnande gitarrkomp.
Med Edlers rutin var det förvånande. Inte så illa att man led med honom, men det kändes stelt, konstlat.
När vi nu nått vårt mål, att ha sett Hans Edler inleda sin nostalgigala inför ett i det närmaste utsålt Palladium i London (samt att Burts rygg sa ifrån), så lämnade vi lokalen.
Den bästa händelsen har jag sparat till sist: vi hamnade i samtal med vår närmaste granne i stolsraden… ett svenskt par. Vi kom att prata om syftet med resan och det framkom att damen i sällskapet var där för att hon var ”lite släkt med de som arrangerar”. När hon räcker fram handen och presenterar sig som Magoria inser jag att detta är resans mål… jag har skakat hand med Hans Edlers dotter!
Magoria, som själv är artist med framgång i t.ex. Ryssland och Japan, var väldigt road över att vi rest till London inte för att se Spotnicks och de andra banden, utan för att se hennes pappa.
En av de främsta minnena från Sunkits – hittills – sjuåriga existens.
Efter denna framgång, så lär Hans Edler återvända till London (omvänt lär flera av de brittiska grupperna komma till Tyrol vad det lider)… och vi kommer att vara där.
Dessutom: det är trevligt att se körsbären blomma i början av mars. Det kan man göra i London.
Lämna ett svar