Hans Edler är kung på Tyrol. Sunkits utsända fick se sin idol Hans Edler – mannen som trollar fram framgång ur… ingenting. Igen och igen.
Hans Edler är en legend i svensk musikhistoria, om än ganska okänd i de breda lagren. Till hans meriter hör en karriär som popartist på 1960-talet, men hans främst insats gjorde han som skivbolagsdirektör under 1970-talet. Han drev då den egna etiketten Marilla, som är det främsta svenska exemplet på exploitation, dvs. kräng så många skivor som möjligt till så låga kostnader som möjligt – på de mest fantasifulla sätt som tänkas kan. Alla uppslag var bra, inga visioner för stora!
Men inte nog med det, sedan Edler lade den egna artistbanan på hyllan (den har blommat upp vid behov även senare) har han arrangerat popgalor på Tyrol, den alpinspirerade restaurangen på Gröna Lund i Stockholm. Så än idag. En ruggig höstlördag begav vi oss dit.
För dryga pengar hade vi löst ut biljetter på postförskott. Biljetterna såg ut som lotter på kyrkliga julbasaren och numrerade 18 och 19. När vi for genom ett regntungt Stockholm var vi verkligen tveksamma till om det överhuvudtaget skulle bli någon popgala av. Kanske var det hela en chimär, ett hologram i sant edlersk anda. Döm om vår förvåning när taxin stannar framför en hundra meter lång kö – alla med köpta biljetter till Hans Edlers 60-talsgala! Utanför Tyrol smög t.o.m. en svartabörshaj med sin handel och vandel i denna aftons evenemang…
Ovanför Gröna Lunds entré snurrar skylten: Hans Edler presenterar stor 60-talsgala. Stämningen var oväntat upptrissad.
Inne i den tikidoftande alphyddan (skulle vara perfekt att köra en klubbafton där!) var det fullsatt till sista plats och fullt hallå på alla gäster, de flesta med sin ungdoms vår förlagd till 1960-talet. In på scenen kommer en välfriserad och pigg Hans Edler i vit smoking. Han pratar om Nalen, ungdomsgården i Blåsut och andra för publiken välkända vattenhål för dåtidens svenska pop och rock. Spridda jubelrop stiger från publiken när ”deras” gamla stamlokus nämns.
Edler dristar sig till att skämta med en artist: ”är inte jag skyldig dig pengar, förresten?”
Hans Edler visar sig vara en bra konferencier, han rör sig vant på scenen och pratar ledigt mellan artisterna – som har fyra låtar på sig att övertyga publiken. Det är lätt, de flesta spelar som ringrostiga pubrockare men publiken är mer än välvilligt inställda. Det här är nostalgikernas afton… och ingen lyfter ett finger för att dölja det.
Det egendomliga är hur Edler lyckas fylla Tyrol flera gånger om året, utan någon större annonsering och med ett utbud som många gånger skulle skämma ut en källarpub. Denna kväll är det Edlers eget Mike Doughan and his Ghostriders som gör bäst ifrån sig, flera andra någorlunda namnkunniga grupper från tiden låter någonstans mellan dåligt och intetsägande. Men publiken är glad och sjunger med.
Varför går man på Tyrol? För att se Hans Edler göra sin grej, det är allt. Om man gillar 60-talsmusik kan man lika gärna glömma dessa evenemang, det finns bättre fora även för rena nostalgiker. Men ytterligare en poäng ska tilldelas Hans Edler för hans uppfinningsrikedom och egen form av företagsamhet. Och faktiskt, han gör ett bra jobb.
Av Magnus Nilsson med Stefan Kéry
Publicerad 2000-10-30
Uppdaterad 2003-11-17
Länkar
- DN om Edlers galor på Tyrol (extern länk)
Lämna ett svar