Idrott och musik hör ihop

Sambandet mellan idrott och politik ifrågasätts ofta. Men hur är det med idrott och musik? Av någon anledning dras idrottare på alla nivåer till skivornas förtrollade värld. Sportlåtar är en genre för sig.

Det finns en genre i musiken som nästan alltid – och självförvållat – kan sorteras in under begreppet incredibly strange music… eller snarare – kalkonmusik. Kombinationen idrott och musik är lika vanlig som den är… hmm… mindre lyckad. I stort sett varje större idrottsklubb i landet har någon gång gett ut en skiva som hyllar det egna laget. Och resultatet är oftast helt obegripligt utanför den egna kretsen.

Det är naturligtvis mumma för den som intresserar sig för skruvade inspelningar, men visst frågar man sig vilket syfte det hela har. Ska man bli peppad, ska det höja stämningen på planen och på läktaren? Ska man känna ett sådant medlidande att man tar fram plånboken och köper ytterligare ett ex?

Ett klassiskt och tydligt exempel på medlidandets strategi är Brandbergens IF:s flicklag, som 1981 gjorde singeln BIF-låten, där tjejerna skanderar, till tonerna av Staffan var en stalledräng;

alla ska få vara med, vara med, vara med
ingen ska ställas brevé, ställas brevé, ställas brevé
många mål, det gör vi så gärna
varje tjej i laget är en stjärna
alla mänskor kommer strax
när vårat lag har match

Som parentes kan nämnas att jag i november 2001 fick vi ett e-brev från Lars Nilsson, idag förvaltningschef på kultur- och utbildningsförvaltningen i Mellerud och skribent för The Green Man Review (stort tack, Lars)…

Rubrik: Brandbergens IF:s singel
Jag trodde den var glömd och begravd för länge sedan. Hur tusan fick ni tag på den? Vi gjorde ca 300 ex för att få in pengar till klubbens lägerverksamhet, mest som en kul grej. Men jag tror att vi var de första som gjorde en skiva om flickfotboll.
/ Lars Nilsson, som skrev låtarna och ledde inspelningen en gång i tiden
PS. Föreningen Skivan som gav ut det hela var en liten förening som i slutet på 70- och början av 80-talet gav ut 4 singlar med musik från Brandbergen.

Om idrottslåtar ska fungera som peppande på läktare och plan, så slår de flesta inspelningar fel. När man förr på Söderstadion i spruckna högtalare kunde höra Kenta väsa med lika sprucken stämma: ”Bajen e best i stan, ja, Bajen e best”, då skruvade spelarna på sig och publiken log besvärat. Idag är Kenta en legend på arenan och hans Just idag är jag stark har ersatt Bajen e best och har vunnit publikens hjärta. Den har etablerat sig så pass som stående idrottshymn, att den också används av andra lag (fy skäms på er!).

Men egentligen; ska man peppa ett lag så får man leta på annat håll. I de flesta fall är den musik som fungerar bäst i omklädningsrum och hallar inte skriven för ändamålet. När Frankrike på hemmaplan vann över ett lamslaget Brasilien i fotbolls-VM 1998 så spelades inte något beställningsverk, utan Queens We are the champions – självklart.

Jonas Inde berättar för Sunkit:

När mina kompisar, som spelade i Björklövens juniorer, åkte buss till bortamatcherna så spelade de alltid Manowars Battle Hymn på högsta volym.

Amerikanska Manowar – som verkar under devisen ”Death to false metal” – skaldar sublimt i refrängen till denna låt, från 1982:

Kill, kill, Oh!
Kill, kill, Oh!
Kill, kill, Oh!
Kill, kill, Oh!

När man går igenom en packe idrottssinglar, så upptäcker man snart ett annat genomgående tema: okänd artist försöker slå igenom med hjälp av kända idrottare… eller kända tävlingar.

Stefan Edberg, Mats Wilander, Mikael Pernfors, Anders Järryd och hela det svenska Davis Cup-laget lånade glatt ut sina namn och stämmor åt Danne Attleruds Soffgrupp på singeln Tennis Spirit. Det ska sägas i sammanhanget, att gotlänningen Attlerud i andra fall har visat prov på både talang och begåvning – inte minst för sin insats som låtskrivare bakom Jan Johansens Sista andetaget, men här är syftet diskutabelt och utförandet horribelt. Extra plus för ett skitfult omslag och en fantastiskt dum text:

Det krävs mer än Grus o Gräs
i en ensamsport som tennisen
där föräldrarna är cool
och inte pressar för hårt
Tennis Spirit – är motståndar’ns sorg
Tennis Spirit – det börja med Borg
Tennis Spirit – tar hem Davids Cup
Tennis Spirit – för oss till topp… (i världen)

Självklart meddelas att ”this production supports Swedish junior tennis”…

Ett steg längre går gamle favoriten Don Curtis när han inför OS i Los Angeles 1984 på Pro Tape Records (!) gav ut singeln Los Angeles, Southern California för Sveriges olympier – där man kan läsa att ”en del av behållningen går till Sveriges olympier”. En ”del av behållningen” är kanske ett väl vagt belopp? Skivan blir inte mindre åtråvärd av b-sidans Tribute to Elvis (prickar in ytterligare en målgrupp).

Ibland gömmer sig musiker bland idrottarna själva: 1974 gjorde fotbollslandslagets tränare, Georg ”Åby” Ericsson, tillsammans med sin trupp och Sven-Olof Walldoffs orkester Vi är svenska fotbollsgrabbar. Hur såg egentligen träningarna ut inför VM 1974?

En annan tongivare i ett fotbollslandslag var Pia Sundhage, som med självklar pondus tog hand om sången i Vi är tjejer, vi är bäst, skriven av melodifestival-veteranerna Gert Lengstrand och Lasse Holm (1987). Skivbolag: Mariann Records.

Men det blir inte alltid en fullträff. Mariann gjorde inför fotbolls-VM 1990 en egen singel (den officiella gjordes av After Shave; den minnesvärda Ciao Ciao Italia, skriven av – det hörs – Lasse Holm och utgiven på Big Bag). I Marianns version är det skådespelaren Johan Hedenberg som framträder med ”Swedish Army (VM-klacken)” i Hej Italien, här kommer vi. Låten är en sedvanlig tjosanhejsan-sport-arenastompare, men det fantastiska är omslaget. Här ser man Hedenberg glatt hoppande, omgiven av hurtiga AIK-supportrar med sitt lags flaggor, halsdukar och mössor… snacka nationell samling! Eller?

Bert Karlsson på Mariann är ju ett födgeni av stora mått, alltid med en binge vansinniga idéer i bakfickan. Minns hur han parade ihop Nick Borgen med fri-idrottarna Maria Akraka, Erika Johansson och Frida Johansson i Melodifestivalen 1993. We are all the winners blev tvåa i den svenska uttagningen.

Ibland står lyckan i rätt väderstreck och plötsligt kombineras alla nämnda faktorer: gör en god insats samtidigt som du lyssnar på idrottaren som – tyvärr – sjunger själv. Pernilla Wiberg gjorde 1991 singeln Privilege med det uttalade syftet att få in medel för sin ambitiösa idrottsliga satsning. Pernilla har senare gjort lika lyckade inhopp i reklamfilmens värld.

I vissa fall har snedsprången lett till nya karriärer, som t.ex. hos Snoddas, men också hos Cacka Israelsson – vars mycket framstående idrottsliga prestationer få minns honom för.

Listan på idrottare som med varierande framgång har äntrat scen och studio kan göras hur lång som helst:

• ”Varg-Olle” Nygren
• ”Nacka” Skoglund
• Cassius Clay
• Joe Frazier
• Phil Esposito
• Pelé
• John McEnroe
• Mats Wilander
• David James
• Vinnie Jones
• Paul Gascoigne

Och så vidare. För att inte tala om alla de musiker som besjungit lag och idrotter.

Idrott och musik hör ihop. Inte minst därför att dessa bägge storheter kombineras så ofta, kanske varje dag… kanske i det ögonblick du läser detta!

Inte alltid går det på tok, hyllningsplattan till Malmö FF – Mama, take me home to Malmö (Vibrafon, 1998) – är en samling som rymmer både tro och tvivel. Och många gånger bra musik. Det är textrader som ”…vem bryr sig om en poäng eller två / fastän natten är svart, är ändå himmeln blå…” som öppnar ens hjärta och man anar den hängivenhet som i Malmö visas ”iff-iff”.

En udda singel är Hans Åkervalls Spela pingis, som är hänsynslöst självutlämnande. Åkervall var ett tag en talang precis under landslagsnivå i bordtennis, men han klarade inte av framgången. Krogen blev ett andra hem och detta besjungs utan omsvep. Väl värd att leta efter!

Alltså: för den som jagar underlig musik är sportens värld en guldgruva. Ett tips är att besöka klubbarnas hemsidor, ofta har de någon gammal singel till salu… och man blir sällan besviken!